KAMERALINS

I nästa liv ska jag gifta mig med någon som har den rösten.
Det finns något stjärnklart över hans ögon.

Jag vaknade traditionellt och oförskämt tidigt idag men övertalade alla mina sinnen att inte gå ur sängen förrän det åtminstone hade ljusnat bakom gardinen. En stund senare drack jag starkt morgonte och surade sådär barnsligt för att jag inte kände mig utvilad denna morgonen heller. Men efter en förmiddagspromenad i frostade minusgrader kändes livet lite bättre. Och efter mat, fika, framtidsvisioner och lite plugg hos mamma var livet som vanligt igen.

Ikväll satsas det på hembakad pizza och Winnerbäckska toner innan Idol börjar. Jag lyssnar på musik igen. Jag är en av dem som skapar minnen till toner och detaljer enkelt. För enkelt. Det kanske låter fånigt men jag har försökt undvika skrapandet mot gamla blessyrer. Ikväll däremot sjunger jag till Köpenhamn och överallt och lär mini att Lasse är poesikung och att vårat språk inte skiljer sig något nämnvärt.

Jag tröttnade igår. På den rosa bubblan och Svenssonidyllen. Ta mig överallt men inte till jorden. Ibland måste man få falla fritt. Så jag plockade fram färgerna och tryckte igång musiken som triggar igång virvelvindarna. Det kallas melankoli, men jag vet inte. Lite mer mig själv efter det. Hur som helst. People are like songs, it's true.

Jag har tröttnat idag också. Fast denna gången på kurserna jag inte riktigt får grepp om. Jag har varit för trött för att få bra koll och våra föreläsare är lika strukturerade som en påse hasselnötter. Det brukar klarna. Jag har bara inte tid för strul den här terminen. Jag tänkte gå en promenad i höstmörkret nu. För att sedan strö ännu mer salt i kurslitteratur-såren.

I just miss you, that's all.

And if a mirror should break it's easy to take, deep down I know that you care. Så låter det denna fredag. Jag satsar på hembakad pizza, kuddar och madrasser på golvet, tända ljus överallt, en godis skål och myssockar. Det kallas fredagsmys på samma vis som man hade när man var liten. Jag ska gissa svaren på Vem vill bli miljonär tätt följt av skönsång framför Idol. Mer text än så här får ni inte av mig idag. Jag åkte tåg 06.22 och kom hem 16.47 en fredag. Nu är det helg.

Jag har varit ledig länge nu, umgåts med nära och kära, gjort sovmorgon och eftermiddagskaffe till en tradition, låtit bra filmer stå på som bakgrundsbrus och pysslat en del hemma. Om jag är redo för ett annat tempo nu? Realistiskt uttalande: jag vet faktiskt inte. Viljestyrt uttalande: självklart. 

Imorgon tjuvstartar vi forskningskursen och nästa vecka drar det igång påriktigt. Det finns mycket att göra innan jul: övningsuppgifter, textanalyser, en hemtenta, handledning och en B-uppsats som ska skrivas och granskas. Nånstans däremellan ska jag läsa in mig på litteraturen till vårens kurs så jag är redo att halka efter när mini kommer. Eventuella åsikter om detta undanbedes. Allting är möjligt med lite planering.

Idag startades dagen med en promenad i solskenet och jag passar på att ladda batterierna ännu en eftermiddag. Snart ska jag resa mig från kuddarna (no worries - kaffekoppen balanserade inte där speciellt länge), ställa in en äppelpaj i ugnen och invänta dagens fikagäster. Ha en fin dag.

Idag är jag inte lika vass i tonen.
Jag valde att isolera mig för en dag och bara släppa in stöttande människor. Att det ens ska behövas?
Ni ska veta att era kommentarer har guldkant.

Jag har haft en jättefin dag.
Släktkalas och gottigheter är ett bra sätt att blåsa bort osunda vindar.

Jag har inte haft några ord. Jag vet faktiskt inte om jag har det nu heller. Jag skriver, raderar, skriver, raderar. Vad skulle jag kunna säga? Att livet är vackert? Att jag njuter av ögonblicken? Att jag snubblar till ibland? Att jag tror på framtiden? Men ofta undrar hur den kommer se ut? Att jag tänker på dig? Ja, vem fan vet.

Jag skulle vilja ha tillbaka vardagsflytet i mina texter. Just nu känns de flesta ord ganska förlegade och känslotunna. Och så skulle jag vilja ha nya bilder att prata genom. Men istället fortsätter jag att bläddra bland för torra bokblad och hålla ett högt tempo. Huvudet mår bra av att fortsätta som vanligt men vi får se hur länge det fungerar.

Jag funderar på att strejka imorgon. Glömma bort föreläsningar. Ja, glömma att jag ens är socionomstudent för en dag. Koka te, åka ut i skogen, ta massa bilder och komma ifatt. Vi får se.

Hej på er!

Jag har haft två omtumlande dagar. Sånna dagar då man inte ens behöver känna efter för allting ligger så kristallklart på sin plats. Övertydligt. Utan ansträngning.

Jag har känt mig så utmätt och akademisk en period. Det språk man talar innanför universitetets väggar har blivit ett sätt att visa att man hör hemma någonstans. Svåra rader och obegripliga gester fungerar oftast inte i verkligheten. Så igår skakade jag gärna och smidigt av mig rocken under ett studiebesök bland tonåringar på kulturhuset.

När stelheten försvann kände jag hur jag sakta återvände tillbaka - till mig själv. En doft av äkthet och hemkomst. Och när det pratades om främjande arbete (agera innan något händer) istället för sopborstar och eftervård (lös problemen när det hänt) slog det gamla fritidsledarhjärtat ett extra slag. Men det skulle jag förstås aldrig erkänna för någon från den tiden. Jag vet vart jag hör hemma nu.

Det finns så mycket skit där ute. En snabb blick mot fönsterrutan. Om jag skulle försvinna in i allting skulle jag gå sönder. Eller så skulle jag bli en sån där socialarbetare som lever med ett naivt hopp om att rädda hela världen. En sån som söker problem på rutin, tittar förstående och nickar sympatiskt. Jag lovade mig själv att aldrig bli sån. Och jag har fått min bättre hälft att knuffa mig i rätt riktning om jag någongång skulle falla dit. Han vet alltid vad jag menar.

Tack för idag.

Jag vaknade med kvav luft i bröstet och skam över att vara svensk. Ni har lagt Sveriges öde i händerna på människor vars högsta önskan är att öka klyftor och exkludera människor ur samhället. En samling själlösa borgare och främlingsfientliga svin som verkar glömt vår historia. Förstår ni vad ni har ställt till med?

Jag åkte ut till en förort i Göteborg imorse för att ha föreläsning. Jag hamnade i ett område så tungt att det kändes som jag aldrig skulle bli hel igen. Smutsen låg i drivor över gatorna - sönderrivna valblanketter som ett tecken på besk besvikelse, människopupiller vars livsglädje slocknat för längesen, en nedgången grundskola, trasiga basketkorgar och gråa miljonprogramhus med gapande fönster ett stenkast från skolgården.

Jag tuggade uppgivenhet och svalde sorg. Det här är välbärgade Sverige och i det här lever människor. Femton minuter från Göteborgs glamourösa innerstad och nittio minuter från mitt eget trygga förlovade land. Insikten var så slående och tidpunkten så talande att all energi rann ur mig. Jag vet inte vad jag önskade mest - insikt och ödmjukhet inför klasskillnader till 49,3 plus 5,3% av Sveriges befolkning eller att samma procentsats hade följt med mig idag för att bittert ångra sitt val.

Jag såg tranorna fly härifrån genom ett tågfönster. För första gången på länge kände jag, att jag ville göra likadant. Men så landade jag i min trea mitt i stan och något tändes igen i takt med stearinljusen. Politiken slutar inte i vallokalen, det är nu våran verkliga plikt börjar - att prata för de vars hopp har slocknat och aldrig någonsin låta striden ta slut...