KAMERALINS

Brudarna i huset hittills har undsluppit magsjuka. Däremot är vi förkylda båda två. Men det har inte hindrat mini från att ha ett riktigt vakendygn. Sent igår när alla lampor precis hade släckts avfyrades ett stort leende följt av ett joller som brukar betyda "Tjäna, nu ska vi snacka lite allvar du och jag".

Idag skiner solen och jag med den. Det var tanken i alla fall. Jag sitter med livspusslet upp till halsen och ägnade gårkvällen åt kom-ihåg-lappar och kladd i kalendern. Sen när blev livet så här intensivt? Jag vill minnas att jag inte för så längesen förvånades över lugnet som gjort sig hemmastadd och var glad om jag hade en punkt att pricka av. Jag kan inte låta bli att känna en vindpust från en annan tid. Kind of love it.

Välkommen till kvinnan som idag är värd en superwomantitel. Fadern i huset har inte bara en gipsad arm utan även tionde graden magsjuka - alldeles strålande mindre än en vecka innan minis dop. Han är i karantän medan jag sväljer pepparkorn, missbrukar klorin som rengörinsmedel, spritar alla ytor jag kommer åt och ber till gudarna om nåd. Tvättmaskinen går varm både inne hos oss och nere i källaren.

Mitt i allt det här har jag varit och styrt upp hälften av dopinköpen med en bebis som kunde vaknat och känt hunger vilken minut som helst. Och nämnde jag att hon precis haft ett skrikmaraton för att hon just idag vägrar sova eftermiddagsluren? Jag lever med insikten om att det här är mina casual days nu för tiden. Tur att hon är fantastiskt söt. Och att jag faktiskt har valmöjligheten till ett annat fokus att variera med - även om kurslitteraturen är otroligt utesluten dagar som dessa. Nu kör vi...

Att förlora en timme som småbarnsförälder är inte okej. För oss innebär det att det ska vara okej att stiga upp 06.30 och att förmiddagsluren hamnar senare. För mini är det mer morgon än förmiddag ännu. (Och för att förtydliga så är mini ett pseudonym. Trots att namnet är sött. Men nog om namnförvirring och oenighet innanför dessa väggar. Hon har redan fått tillräckligt med namn. Kungligt många, faktiskt.)

De senaste dagarna har jag burit på känslan att jag glömt bort något. Missat något do-not-forget, liksom. (Förutom att sköta bloggen korrekt.) Dagarna går så otroligt snabbt så veckoaktiviteterna blir ett enda virrvarr. Jag minns knappt vad jag gjort sedan sist jag lämnade några rader. Men jag vet att jag igår satt skönt bakåtlutad med en kopp kaffe och fin familj. För att avsluta dagen lika skönt bakåtlutad med ett vinglas bland fina vänner (medan stan fullständigt rasade utanför). Det är underbart att vara tillbaka på arenan. Men ännu vackrare att ha något att lämna arenan för, något att komma hem till.

Somliga har varit vakna från 05.47 med endast några få vilopauser på föräldraarmen i max 5 minuter. Humöret är därefter. Hörde jag tillväxtsprång?

Idag har jag undrat exakt hur många gånger det är möjligt att kväva ett flin. När någon efter sävliga meningar varvat med alldeles för långa konstpauser utbrister i psalmsång är det svårt att inte skratta och undra vad det är som händer. Jo, vi har varit på dopsamtal och träffat prästen.

Dagen har därefter gått åt funderingar och kalasplanering. Vid något tillfälle tyckte jag att den här var en av mina sämre ideer och började fundera på hur man på bästa sätt undviker offentlig presentöppning. Jag vet inte ens om det här hade inträffat om inte släktens största och stabilaste skepp en gång (kärleksfullt) kallade mig för hedning.

Always look on the bright side of life. Familjeträffar är mysigt. Femtio gäster är bjudna och vi har en vecka på oss att styra upp kalasandet. Vid sidan av det här har den här torsdagen egentligen varit en vanlig dag. Jag har hittat en smilegrop hos mini, lekt på golvet, städat och druckit kaffe med världens bästa hjärtemoster.

S-n-e-d-v-r-i-d-e-n. Jag bokstaverar. Ja, det stämmer nog. Jag tillhör en dem som får en själslig chock när solen överraskar flera dagar i rad. En av dem som känner stressen över att man nu ska må som allra bäst, ta vara på dygnets ljusa timmar och snurra runt på glädjefyllda aktiviteter tills man stupar. Ja, sån är jag. Och det är samma melodi varje år. Tills jag vänjer mig. Lär mig att tycka om ljuset. Och får en ny fjäril i magen för varje knopp som brister. Samma melodi varje år.

Huset sover. Men jag tror att lugnet börjar sjunga på sista versen. Det är märkligt det där. Hur man lär sig känna av stämningen. Det är ofta jag efter en känsla smyger in till mini i precis samma sekund som hon börjar vakna till. Moderlig intuition, vem vet. Idag har jag stängt av den delen av mig som är socionomstudent. Socio-vad? Böcker ska ersättas av en promenad med mini i selen (ett utvecklingssprång fick henne att ta några kliv bakåt så tidigare glädjemoment har tillfälligt ersatts av gnäll med en bestämd blick - vagn är uteslutet).

Resten av dagen stavas soffhäng och minimys för att råda bot på den lömska vårtröttheten. Jag har fastnat totalt i OC ännu en gång så dvdboxen går från och med igår varm i den här delen av Sverige. Det händer att även mini sneglar på tvn. Jag tror hon tycker att Seth är charmig.

Nu vaknar hon.

Några dagars tystnad här. Jag antar att jag försökt göra mitt bästa i att stänga ute omvärlden och bara njuta av familj, vänner och vårsol. Mycket välbehövligt efter att ha snubblat över politiskt korrekt tugg när det är som värst. Å andra sidan har jag inte haft några lärorika ord att dela med mig av.

Sedan sist har mini blivit 2 månader och lyckats sova sig igenom en timmes vagnpromenad i vårsolen. Score. Vi har även gått emot våra principer i ett försök att få nya perspektiv (vilket föga förvånande visade sig vara bortkastad tid), druckit några kaffekoppar med nära & kära och haft traditionellt helgmys.

Det verkar som den svenska våren är på ingång med kalla vindar och underbara solväggar. Jag börjar vakna ur någon sorts dvala i takt med solskenet och bebisrutiner som börjar slå sig till ro. Flexibel är mitt nya efternamn men vi ser åtminstone tydligt vad som fungerar och inte.

Jag har dessutom insett att det är mini, familj, vänner och fungerande långpromenader som får hjärtat att le störst. Allt annat känns snudd på oviktigt den här våren. Men kanske att det är bra att hålla fast vid oviktigheter för att kunna se kontrasten. Jag vet att jag tjänar på att lyssna till tugget lite till. Hela höstterminen innefattar praktik. Och det kan knappast komma lägligare...

Det händer att jag undrar vad jag sysslar med. När jag sitter i ett diskussionsforum som faktiskt inte ger mig nånting och utbildningen börjar dofta helylle. Jag tror att familjelivet och gosedjursandan har satt ordentliga klor i mig. När alternativa synvinklar förvandlas till något oviktigt, kletigt.

Det är tur att det finns skönheter som muntrar upp när dubbla spelplaner blir besvärligt. Jag spelar vanligtvis bäst så här. Men efter en provokativ dag så är inget lika vackert som att komma hem till en glad pyjamastjej som efter ha avfyrat några leenden somnar nöjt bredvid. Ibland kommer insikterna om vad som är viktigt som en smäll på käften. Imorgon hemmamyser vi.

Ingenting minner om våren
och mig själv
som Winnerbäck och hans Jag fattar ingenting

Huset sover. Jag blev grundlurad av mini vars plan inte alls var att gå upp när första protesten kom. Hon ville bara möta solstrålarna som dansade runt mot lägenhetens alla väggar för att sen somna om på min axel. Så nu sitter jag här. Vaken och faktiskt motiverad för att köra bil i vårsolen och spendera eftermiddagen i universitetskorridorerna. Utan korridorer skulle jag bli lycklig, löd en förarglig och därmed snabb tanke igår. Idag vill jag strosa i staden där allt latent liggandes i mig väcks till liv. Jag hoppas ni får en fin dag. I den här delen av landet har vi oddsen med oss.

Kära universum! Ibland känns det som orden tar slut och jag inte har så mycket att delge dig. Men, jag skulle kunna kalla detta för hell of a good day. Jag kommer i mina gamla jeans, mini har knoppat en lugn förmiddagslur (sövs nu inför eftermiddagsluren) och jag ligger i fas med pluggandet.
Ibland krävs det inte mycket för att åtminstone min värld ska förbli hallonröd. Vi fortsätter behålla färgen genom att klä oss bekvämt för en mysdag idag. Det har hittills innefattat lunch hämtad från favoritstället och en klassisk eftermiddagsfika ♥

Idag uppskattar jag det fina i livet. Som en promenad med en nära vän, solstrålar som lyser igenom tunga moln, ett litet barn som ler stort mot en, musik som påminner om något och att hinna med en kopp kaffe i soffan.

Det råder melodifesivalhybris från köksradion. Jag förstod faktiskt aldrig charmen med Saade. Han är alldeles för mainstream för min smak. Men jag har slutat försöka få människor att förstå. Om de inte själva ber om en handräckning. Samtidigt på tvn visas katastrofbilderna från Japan. Jag som tror på ödet undrar tyst hur det kan finnas en mening med sånt där.

Det kanske är just därför det känns dags att uppskatta det fina i livet lite extra. Med de orden i minnet ska jag börja planera kommande vecka innehållandes två dagar i Göteborg, en fika med tjejerna och många fina vardagliga stunder med min familj.

Dagens minus:
- Foton där man sovit för lite och inte hunnit sminka sig.
- Bedövningsprutor gör sjukt ont.
- Inflammationen vid ögat är borta men har ersatts av ett öppet sår och ocharmig svullnad.
- Det har snöat i natt.
- När redigerade jag bilder senast?
- Förmågan att kunna blåsa upp och ner mina bubblor utan att spräcka dem.
- Dagen startade alldeles för tidigt.

Dagens plus:
- Dagen startade alldeles för tidigt med ett leende och fint joller från mini.
- Jag har tulpaner på bordet och favoritkaffet i skåpet.
- Mini somnar in ensam och sover numera både förmiddags- och eftermiddagsnap i sin egen vagga (med reservation för spontana ändringar).
- Underbara partner in crime lyckades med storslaget universitetsmygel till min fördel.
- Jag fick migrationstentan godkänt mitt i bebisbubblan.
- Jag har gjort en garderobsrensning och får nu plats med vårnyheter.
- Jag är precis samma - nu som då.

Jag blir aldrig samma från och med du, sjunger Linnros från köksradion. Jag har precis gjort en runda på stan i snöblasket för att spana in vårnyheter och köpa hem favoritkaffet. H&M är som skapat efter mig den här våren. Hurra? Under eftermiddagskaffet ska jag göra en beställning och hoppas att mini sover gott. Hon har haft det vaknaste och gladaste dygnet i livshistorien, so far. We love it.

Men vi älskar också att kunna vara hemma båda två samtidigt. Det pusslas vanligtvis en del med scheman eftersom jag fortfarande pluggar. Men dagar som denna känns allt som vanligt och visionen om att välkomna mini till ett pågående liv ror i land. Jag tror det vore en dröm för många om båda parter kunde tillåtas ta ut föräldradagar samtidigt de första månaderna. 10 dagar är ju i praktiken otroligt löjligt.

Well. Idag har jag lagt pluggandet på is. Jag ligger nämligen i fas. Så istället viker jag de där pyjamasarna, lär mini att sova själv, vattnar mina blommor, lägger bröd på jäsning och går all in för husmorsfasonerna. (Tills jag tröttnar efter någon timme och börjar surfa runt bland inspirerande bloggar, beställer kläder och skriver texter inspirerade från musikaliska konstnärer. Allt detta medan hon sover, såklart.)

Ren lycka under den föräldralediga dagen är att med en bebis på armen se att kaffebryggaren redan är laddad (och man slipper genomföra den processen med en hand) och när koalabjörnen lyckas somna självmant (utan kroppslig värme) i sin vagga. Lycka innefattar även finbesök under förmiddagskvisten av någon man talar samma språk som, insikten om att jag aldrig blir någon medel-Svensson och befrielsen i att kunna gå en avslappnad promenad (som en typisk modern förälder) utan panikskrik. Det tar sig.

Linda, när man är gift med Gösta som bara ligger på sofflocket, avstår mys och inte köper sina egna kläder och när man jobbar övertid på en sliten matvarukedja för att kunna betala av miljonlånet för ett hus som står halvfärdigt. Då får man kalla sig Svensson och vara frustrerad över det livet. Du är väl fan så långt därifrån man kan vara."
/ En vän som borde tröttnat på min rastlöshet sedan länge men som aldrig riktigt lämnat min sida

Jag glömde att kaffebryggaren stod på och jag glömde att dricka den där koppen just den här morgonen. Så nu står jag här (svängandes på höfterna för att vagga mini i bärselen) och grimaserar med en kopp svart och alldeles för beskt. Det är väl såhär det blir med halvtaskig sömn och en till liten person att introducera till livet. När jag fick barn sa några varmt men ironiskt "Grattis och välkommen till livet där man alltid är orolig". Ja, två månader senare börjar jag kunna förstå den sortens statement. Är det inte magont så är det mat som rinner rakt igenom systemet...

...men i sånna lägen gör vi vad vi kan och är ler ändå.
Idag ska man frossa semlor och vi är väl inte sämre än att vi hakar på trenden.
Vårsolen är dessutom här idag så i eftermiddag går vi en promenad.  

Nej, nu får vi ta en paus från kallt-kaffe-och-blöt-disktrasa-inläggen. Någon sa att livet Svensson är det nya Indie men tills det har godkänts på en universell nivå håller jag hårt i de strån som fortfarande gör mig till den jag är.

Jag gick en promenad i vårsolen med leopardleggings och pilotbrillor nynnandes på nånting om en girl med hazel eyes. Vindarna viskade nånting igenkännande samtidigt som luften berättade att våren snart är här.

Förr blev jag impulsiv och hög på livet bland skinnjackor och vårlökar. Jag undrar hur knopparna blommar i år. Jag har ju trots allt inte bara en take-away-kaffe och axelväska att balansera utan även en barnvagn att knuffa på. Det blir fantastiskt. Vintern har varit alldeles för lång igen.

"Ok, Linda. Att få barn är underbart, helt fantastiskt, alldeles storslaget och du älskar din dotter gränslöst. Men fan vad jobbigt det kan vara att behöva planera toalettbesöken och inte kunna gå en promenad för att hon just idag vaknade på sitt bitchigaste humör. Face it - erat lilla hjärta är precis som ni båda var som barn. Inkännande, bestämda och beroende av kroppsvärme - allra helst från sina föräldrar. Du har nu två val. Antingen är du enkelspårig och idiotisk nog att föra en meningslös kamp som tröttar ut både dig och henne. Eller så får du möta henne där hon befinner sig och ta vara på det som kan tänkas underlätta."

Så gick diskussionen med mitt högre jag när jag bestämde mig för att investera i en active (mindre ryggont) bärsele. Det vore härligt att gå en långpromenad, ta en shoppingtur eller springa in på Ica obehindrat eftersom vagnen rimmar illa med hennes bebisegenskaper. Så innan morgondagens fikabesök tänker jag ge mig ut på stan.

Det är ju helt fantastiskt vad kreativ man tvingas bli när multitaskandet måste bli så ergonomiskt som möjligt. Möblemanget möjliggör svängande höfter och en mini fortsatt sovandes i bärselen. Vilket leder till att jag får lite plugg uträttat, information från fina classmates och alla förblir nöjda.

Efter att ha avfyrat det största leendet i historien ansåg sig mini berättigad att pröva sina föräldrars tålamod igen. Det var längesen sist och idag var det dags att vakna 06.00 så det borde vara en perfekt dag, eller? Urk. Idag hinkar vi kaffe, gäspar och turas om att vila. Två av tre sover. Mini hängandes i selen på mitt börst - ett säkert kort för en längre tystnad.

Nu passar jag på att läsa några rader och se över höstens praktikblanketter. Det var en av många ambitioner jag hade med den här dagen. Jag har en känsla av att de övriga får hållas vilande. (Det är det här jag menar med omprioriteringar.) Jag underskattar inget. Men jag tycker faktiskt det är okej att längta framåt. Till vårsol, tid som räcker till penslar och foto, fungerande barnvagnpromenader och möjlighet att snacka om saken.

Jag har för tunna strumpbyxor för den här kylan.
Mannen bakom disken är som hämtad ur en Fares Fares-film.
Gott kaffe.
Det där sa hon bra.
Faan, vad det ska sökas problem och mikroanalyseras.
Jaha, hon har en son.
Ingen vill veta vart du köpt din tröja.
Är det verkligen såhär jag ska jobba?
Undra hur han känner - egentligen?
Faan, jag är påväg att bli en Svensson - det här går inte.
Herregud, vad jag älskar den här lilla människan.