KAMERALINS

Jag har en sak att berätta. Sedan första veckan i försommar-maj har mina rader dansat upp och ned. Liksom speglat mitt välmående. Jag står i skuld till så många. Med den enkla sanningen tänkte jag ge er en förklaring. Jag är gravid.

Jag ville bli en relativt ung förälder. Jag känner definitivt inte att jag går miste om något. Jag har mål och ambitioner. Jag vet vart jag ska med livet. Jag och min bättre hälft är ett bra team. Vi har båda fantastiska familjer. Så det kan inte bli något annat än underbart.

Vi har fått otroligt fina reaktioner av dem som vet. Jag är oerhört glad för tilliten och er övertygelse om att det här kommer gå utmärkt. Det sägs att vi båda är fantastiska människor. Trots detta är jag en av dem som känner och tänker alldeles för mycket. Så det är lätt att det blir kaos när man står inför det största som någonsin kommer att hända.

Under 3 månader har jag ifrågasatt allt som går att komma över. Jag ville detta inom en snar framtid men ville jag nu? Jag står mitt i begynnelsen av en karriär? Med utmärkta tillfällen att knyta kontakter? Tänk om vi? Tänk om jag? Fan. Jag läste något om graviditetsdepressioner och det kändes bekant. Men jag mår väldigt bra nu. Jag släppte allt när bägaren rann över och började le åt livets alla vändningar. Ingenting blir någonsin som man planerar. Så låt oss göra det bästa av situationen just nu. Det här är faktiskt otroligt vackert.

Jag har nog aldrig känt mig själv så bra som nu. Jag har tagit mig tid att fundera över den kommande tiden. Vad jag vill. Hur jag vill göra. Hur vi ska göra. Jag har märkt att föräldraskap är en känslig debatt. Det finns så många som vill ta en ner på jorden innan livet med barn ens har kickat igång. Jag är otroligt bestämd med att göra det här på mitt sätt. Vi är otroligt bestämda med att göra det här på vårat sätt. Ni vet att jag inte är gjord för att leva enligt regel. Så länge jag är av den sorten kommer jag att ställa mig utanför borden och måsten och följa hjärtat.

Jag har visioner redan nu men dem behåller jag ett tag till. Det är svårt att förutse hur livet kommer att se ut. Så den punkten har jag låtit bli. Allting är trots allt föränderligt. Jag vet bara att jag har otroligt mycket framför mig redan nu med livet, studier och fototavlor. Rätt som det är sätter värkarna igång och jag inser att "just det, jag skulle ju ha barn också". Det jag vill säga är att jag inte kommer att förändra livet för att jag får barn. Jag kommer bara att komplettera livet. Det är trots allt det här livet handlar om. För mig.

Jag har varit på ultraljud idag. Det var det häftigaste och mest fantastiska jag varit med om. Jag har sett ett fladdrande hjärta, vinkande fingrar och en profil som fick mitt eget hjärta att fladdra till en extra gång. För första gången känns det verkligt. Och faktiskt rätt obeskrivligt.

Ps.
1) Nej, jag kommer inte att mammablogga. Det har jag fel person för.
2) Kära socionomvänner, kommande terminer blir lite speciella och ni förblir fantastiska.
3) Jag ska ingenstans.

Idag har jag ingen aning om hur jag kan beröra. Jag fortsätter att gå till jobbet. Jag sjunger sånger om eftermiddagarna, går promenader och funderar över framtiden. Jag såg min morbror på håll idag. Han går sin egen väg och viker inte en tum för andras åsikter. Det finns de som säger att jag fått hela släktens envishet. Jag tror att det gör mig stolt.

Jag sov bort en del av den här eftermiddagen. Därefter tog jag några foton i en hamn och blev slagen i minigolf. Det var fint. Jag har även räknat ut glädjen av augusti. En butiksmässa, en Melissa Horn-spelning, en Winnerbäck-konsert, en resa till Österlen, en tur till Stockholm och så kursstart. Livet tar fart och jag är glad. Ikväll äter jag fruktsallad och tittar på Morden i midsomer. Ensamhet är stundvis mysigt. Ps. Imorgon har jag en sak att berätta.

14 plusgrader
tomma promenadstråk
och jävligt frisk luft

Jag har slätat över många frågetecken från förra inlägget. Jag är lycklig lottad som belönats med en chef som mer än gärna avsätter hjärtetid för att guida en liten flicka genom den stora företagardjungeln. Jag kan nu lite mer om moms, inköpspris och exklusivitet ifall det skulle bli aktuellt. Men jag är fortfarande osäker på hur jag vill avancera.

Man skulle kunna tro att någon där uppe såg till att jag sparkades tillbaka på banan. Jag har haft otroligt mycket att göra i något dygn och därmed känt mig precis som - mig själv. Inspirerad och i farten. Skön känsla. Återigen en bekräftelse på att det är såhär jag är. Men det är märkligt. Jag må ha huvudet fullt men det tycks alltid finnas plats för en låt att nynna på. Idag. Torn blue foam couch.

"När jag kommer hem är det mysdag som gäller. Jag ska se ett avsnitt av Morden i midsomer, försöka måla färdigt en tavla och påbörja en massa saker som jag inte hinner avsluta innan motivationen tar slut. Sån är jag.."  Rader skrivna för bara några timmar sedan. Den här dagen tog minst sagt oväntad vändning.

Jag fick ett helt otroligt och ganska galet erbjudande idag. Om två veckor är det butiksmässa i Jönköping. En massa butiker från hela Sverige samlas, hämtar inspiration från varandra och bjuder in allmänheten. Jag fick en förfrågan om att hänga ut ett axplock fototavlor vid en monter och visa Sverige vem jag är och vad jag pysslar med. Det känns sjukt men allra mest fantastiskt. För att citera förfrågaren "andra butiker får möjlighet att köpa in dina tavlor och privatpersoner får se vad du gör." Det känns lite för stort att tänka på därför nöjer jag mig med tanken att det helt enkelt är roligt att visa upp vad jag gör.

Listan kan bli lång.
Hur gick det här till?
Tihi.

Sommarens bokshopping.
Hemma hos oss gillar man deckare.

1) 35 plusgrader. Jag smälter bort och känner mig minst tre storlekar större trots att jag gömmer mig i casual 34/36. Jag har legat under några träd i skuggan vid vattnet hela dagen och sjungit klagosånger. Ge mig åskväder.

2) Ikväll ska jag och mina ladies stänga ute värmen i en biosalong. Eclipse är ordet och jag är laddad.



Bilden ovan är vad jag har sysslat med i butiken det senaste. Min chef gav mig fria händer att dekorera väggarna i vårat nya shabby-chic hörn. Jag nappade direkt. Efter lite brainstormande valde jag ut mina egna fotomotiv anpassade till vår kundkrets och ramade in dem i vitt. Eftersom man kan se söta budskap lite varstans i vår butik så valde jag även att sätta dem på tavlorna. Resultatet blev så snyggt och vi är jättenöjda. Bild från butiken kommer. Priset på tavlorna ligger mellan 198-249:- och jag kommer ta emot beställningar privat framöver.

08.30 Dusch och operasång.
08.50 Lyxfrukost.
09.45 Jag har gått runt som ett frågetecken och kliat mig i huvudet en stund. Fredagstrött?
09.52 Promenad till jobbet.
09.53 Jag andas in sval luft och tycker om det.
09.59 Jag hänger ut flaggorna.
10.03 Jag släpar runt en Bukowskinalle som är större än mig.
10.20 Då blev det 249:-, tack.
11.05 Jag spikar upp mina fototavlor i butiken. (Bilder och förklaring kommer.)
12.30 Just det, man kanske ska äta också?
14.00 Jag packar upp lampor och skrattat åt dess former.
14.02 F.d. praktikant men numera anställd kommer och pratar bort en stund.
14.05 Chefen trillar in som sitt vanliga yrväder.
14.06 Vi skrattar.
15.02 Jag blir bortskämd med mat på bordet när jag kommer hem.
15.30 Jag hittar receptböcker skrivna av mormor för längesen.
15.31 Jag ler litegrann.
15.40 Inspirerad och glad börjar jag baka kakor.
17.00 Jag är ute på powerwalk med Lars Winnerbäck.
17.30 "Det är så många, så många, som vill ta en ner på jorden. Vintern kan bli lång ändå här i den fjällhöga norden."
18.05 Jag är trött.
18.20 Dukat smörgåsbord och mängder med samtalsämnen.
19.02 I bilen längs öppna landskap.
19.20 Jag plockar blåklint på en fin sommaräng.
20.07 Soffmys.
21.00 Noll tolerans på tv4 och vattenmelon.
Imorgon fyller världens bästa mamma år. Jag tycker om att pyssla och har utlovat kalas hos mig med släkten. Aú revoir.

Jag har fått beröm för att vara utomordentligt trevlig och änglalik. Om det är någonstans man ska skriva en sån sak så är det väl här. Den sortens stamkunder tycker jag om.

Jag åkte till stranden efter jobbet och passade på att strukturera upp kommande dagar. Jag är en av dem som ser till att ha mycket att göra även då jag inte behöver. Är det inte universitetet så är det garanterat konsten och självvalda projekt. Jag antar att det är sån jag är. Hur som helst så kändes det lyxigt att planera jobb under bar himmel och sjungande vatten.

Men, jag längtar till hösten. Det är min tid. Att sparka löv och förlora sig i färger, det är jag. Fast ikväll nöjer jag mig med att frossa i frukt, gå en promenad bland enfärgade landskap och läsa en bok.

Det är en ganska enkel uppgift att snubbla till ibland. Det blir sådär när man har mitt namn och vill för mycket utan att egentlligen veta hur man ska få runt det. En motsägelsefull men vacker individ påpekade att jag är bra på att fånga ögonblicken. Jag, jag tycker mest att jag bara tar in dem och känner litegrann. Men det kanske räcker så.

Ikväll har jag träffat mina finaste vänner över en fika vid sjön. Det var fantastiskt. Vi är fantastiska. Jag borde kanske ha mer kurage att ringa och prata bort en stund då när det känns som allting rasar. Men jag antar att en rak rygg verkar tryggare ur mitt perspektiv. Ni vet att ni är storslagna.

Någonstans långt bak susar Winnerbäck. "I ditt regn fick jag den kraft jag skulle få" och jag tänker att det aldrig blir i sin ordning för en mysterielös medborgare att gå i mina skor. Men det gör ingenting. Jag har ändå alltid tänkt skriva en egen regelbok. Dagarna som passerar är bara dagar. Ingenting farligt. Jag tror att vi ses igen.

Regndansen fungerade.
Huden får vila från solen och stan är fantastiskt lugn.

 
Stan är inbäddad i en gråblå nyans. Jag tycker oftast bättre om den än den dallrande ljusgula. Jag njuter och pysslar inomhus. Idag ska jag göra färdigt fototavlorna så de kan börja säljas. Damerna på jobbet frågar efter dem och jag låtsas att jag haft massor att göra. Delvis sanning. Mest är det inspiration jag saknat. Ni ska få se framöver, jag lovar.

En sån här påse får man om man fick barn den 17 juni i år.
Jag träffade en av familjerna igår. Livets små mirakel är förunderliga.

 
Jag skriver från en stuga vid en sjö. 34 helvetesgrader och inget syre.
Men här är det åtminstone bättre än i lägenheten mitt i stan. Vi sommarmyser.

Så långt kom jag innan datorn laddade ur. Sladden låg hemma, givetvis. Men det gjorde inte så mycket. Jag fick några fotojobb redigerade som planerat. Resten av eftermiddagen gick åt att prata om livet, lyssna på båtar som cirkulerade och fiskar som slog. Vi tog ett dopp från bryggan och jag frös inte ens när jag kom upp. Över 30 grader i skuggan gör väl sitt. Jag är i lägenheten mitt i stan nu. Fönstren som står öppna hjälper föga mot luften som inte finns. Jag ska dansa regndansen ikväll.

Jag har legat på stranden hela dagen. Man får en känsla av seger genom att ligga i solstolen, läsa dagens tidning och inte behöva fundera över nästa steg. Ingen stress, inte ha bråttom iväg. Det är en seger över livet.

När jag tröttnade på de soliga damernas evinnerliga semesterskryt och barnens ekande skrik hade jag Kents nya album i öronen. Det är melankoli, puls och sanningar som levereras en efter en. Det är på gränsen till egenvald vånda. Men så fruktansvärt vackert.

Något mer som är vackert är det finbesök vi fick på stranden en stund. Finaste H och hennes lilla strålade lika starkt som solen. Och jag tänker att jag också ska se sådär fräsch ut två veckor efter en förlossning. Nångång.