Utkast: Juni 5, 2011

Det är väl känt vid det här laget att jag inte klarar sommarstressen den här tiden på året. Gatorna i stan ångar likt ett mindre helvete och folk blir obegripligt hysteriska. Man ska älska ljuset, vara i farten och helst överjävligt lycklig. Jag drar mig gärna undan och gör på eget vis. Därför har det varit underbart att spendera tiden i stugan vid vattnet. Inte en människa och svala vindar från kluckande vatten.

Jag minns att jag satt på bryggan förra året och funderade över hur livet skulle se ut nästa sommar. Ja, funderingarna hängde tydligen med en bit in på vintern också. Nu är vi här och med lyckan i bröstet kan jag garantera att livet, kärleken och mini inte kunde vara mer självklar än så här


Det jag egentligen ville ha sagt med det här inlägget är att man kan göra så mycket annat mysigt än att blogga vissa dagar. Jag antar att jag kommer lämna några rader när jag känner att jag har något att berätta. Avkodat som kodat. Jag hoppas ni alla har det underbart.

Back in business

Perioden efter en tenta brukar vara lite som mental pyspunka. Bomull i huvudet. Vi tog oss därför en lugn förmiddag för att samla lite kraft och slängde därefter ihop en snabb packning och åkte ut i naturen. Mini älskar alla fina färger nu på sommaren. Grönt gräs och färgade blommor är fantastiskt. Så det är en ganska enkel sak att hålla henne övervägande glad om dagarna.


Jag, för den delen, mår också otroligt bra. Jag är ledig i 4 månader nu. Och vet ni vad jag ska göra? Jag ska leva. Leva genom att åka på dagsutflykter, skriva, måla, läsa en bok för glädjens skull, äta glass, vara vid vattnet, umgås med nära och kära, försöka introducera några bebisrutiner (känner sådär inför hela rutingrejen men det är ett helt annat inlägg) och bara vara förälder.

iPhone stories



Jag packade in mina närmaste i bilen och svängde ut i naturen idag. I ett hopp om en lättare strid mot en marodörbebis. Mycket nytt att utforska och ljud som inte studdsar mellan väggarna kändes som ett smart drag. Det har verkligen inte varit awesomeness speaking idag. Men ett eftermiddagsäventyr gjorde alla gott. Jag älskar öppna landskap, vinden i håret. Ikväll känns det längesen som jag uppskattade lugnet från soffan bland tända ljus så här mycket. Det är memyselfandI, godsaker och Eurovision som gäller.

Hejsan hoppsan fallerallera

Mini är mellan 16-17 veckor. No words needed.


Och medan vi charmar öronen av varandra och tar vara på tiden när den väl är avslappnad. Så passar jag på att fundera vad jag vill göra med den här bloggen - vad det ska skrivas om och hur det ska skrivas om det. På återseende.


Utkast: Maj 2, 2011

"Jag har grupparbetat med en seg LSS-utredning, tappat ut ett gammalt kaffefilter på golvet, nästan krockat bilen och gjort en mängd andra sega saker bara som bevis på att det faktiskt är måndag. Nu är jag hemma och helt utan energi att hitta på något livsavgörande."


Så långt hann jag skriva innan mini förvandlades till terrorist och gick all in för att smula sönder sin ena förälder. Gode värld. Vad är det frågan om? Detta är så inte okej. Nu jäklar ska det ätas godis och soffmysas. Äntligen har hon somnat.

All you need is love love love


Mitt skrivande hamnar i skuggan av samtalsövningar, tågresor och blöjbyten. Jag springer av tåget, kastar mig in i bilen och vägrar minsta omväg för att snabbast möjligt komma hem till mini. Hon har alltid haft det bra och verkar knappast märka att morsan just idag sprungit runt i vimlet. Nej, i detta fallet är det jag som med den största kärleken får lida av den största saknaden. Multitasking ska tydligen vara mellannamnet hos 2000-talets mammor. Jag instämmer och inser samtidigt att jag (med eller utan svårmod) inte skulle kunnat göra på något annat sätt.

Nu sover skatten sen en stund tillbaka. Jag har fått hårtopparna klippta och därefter gjort en mängd olika saker som ni med all säkerhet finner ganska ointressant. Innan jag knoppar in ville jag mest lämna några varma rader och benämna livet som både underbart och helt fantastiskt.

Kopior eller egna individer - men



Vi har gjort stan i vagnen igen.
Och suttit i solväggen. Och nu ska vi ut i naturen. Sakta men säkert känner jag pulsen slå igen.
All kärlek.


Underbara söndag


Idag har vi diggat till Eldkvarn i bilen medan vi åkt mellan härliga stunder. Så mycket trevligt sällskap med så många givande diskussioner under en och samma dag är ju helt fantastiskt. En av livets toppklassigare söndagar. 

...behöver nån som dig

Begreppet desperate housewife börjar få karaktär här borta. Inflammationen vid ögat får sitta någon vecka till medan jag feberfrossar och brottas med huvudvärk av för lite sömn och barnskrik.
Men jag vill inte vara orättvis. Jag och mini öser kärlek över varandra i glada stunder och jag älskar hennes joller och stadiga blick när vi diskuterar livet. Dessutom får man vara glad för det lilla. Idag har veckans skrikmaraton ersatts av charmigt gnäll och jag sitter än så länge segervisst framför tv:n i sovande tystnad. Tulpaner står på  bordet och imorgon ska jag äntra universitetets korridorer.


Idag gjorde Män som mig med Eldkvarn succé i nattningprocessen. Tummen upp för konstnärlig musik och en bedårande dotter. Jag minns att jag fick låttexten skickad i ett sms för vad som idag känns som evigheter sen. Jag glömmer aldrig att livet är vackert.

Livet precis just nu

Ok, jag kan efter den senaste veckan (eller en helg med extrema decibel) konstatera att mini brottas med magont. Kolik? Ingen aning. Men vi går på knäna och experimenterar med vad som kan experimenteras med. För att inte tappa fotfästet helt sjunger jag sånger som får mig att känna mig levande, hinkar kaffe och ägnar varje minut som björnen sover till sånt som jag tillfälligt högprioriterar - plugg, soffmys och övrig familj. Om någon känner sig bortglömd så ber jag om överseende och en påminnelse om att detta inte är för evigt. Vi verkar ut stormen, precis som vanligt. Någonstans vid sidan om allt det här ska jag under veckan skära bort en inflammation vid ögat och åka till Göteborg för att sparka igång en ny kurs. Jodå, vi flyter.

Närkamp med universums finaste


Jag skulle inte mammablogga. Och jag anser inte att jag gör det. Det här huset har bara fått en till drottning som får oss att konkurera om makten. I helgen strider vi ensamma men har hittills haft det lugnt och mysigt. Bra, jag har under den senaste veckan utvecklat en liten överkänslighet mot ekande gallskrik.

Istället för att långtidsplanera har jag nu börjat ställa mig frågan Vad har vi för ambitioner med den här dagen? varje morgon.  "Tentan är inskickad och du har fått en läkartid så slappna nu av i helgen" sa universums bästa mamma igår. Med en välbekant ton av att hennes ord är min lag - så jag lyder. Dagens ambitioner är storslaget hemmamys, adressera dopinbjudningar och slänga ett snabbt öga på nästa kurs. Det borde vi kunna ordna vilket humör den andra drottningen än besitter.

Tankar från soffhörnet

All respekt åt kvinnokroppen som lyckas vara förvånansvärt återställd en månad efter förlossningen utan några som helst ansträngningar. Är det någonstans man får vara lite fånigt stolt över den här lyckoträffen så är det väl här. R-e-s-p-e-c-t.




Det finns så mycket mer att säga. I natt hade jag orden glasklart på lager igen. Idag, är de borta. Vi har haft en marodörbebis i helgen. Den mänskliga glädjen når emellanåt oanade höjder. Ja, som förälder räcker det ibland med en sån liten sak som att bebisen bajsar igen och panikskriken därmed upphör. Och någonstans mellan tomma blöjor och magdroppar slogs jag av insikten att mammarollen i sig faktiskt inte är den största omställning. Nej, den största omställningen är att livet gått från streetrace till ultrarapid.

Förr var kalenderns dagar alltid nedkladdade med bläck och jag ständigt på språng. Numera står de flesta dagarna oplanerade och livet sköts bland bebisfiltar från soffhörnet. Jag säger inte att jag ogillar det. Jag konstaterar bara att det är ovant och ett koncept som tar längre än fyra veckor att ställa om till. Jag gillar det ljuva livet. Jag kan däremot inte låta bli att längta till då soffhörnet kombineras med vårsol, vassare bebisrutiner och en och annan dag i Göteborg per vecka. Men, var sak har sin tid.

Ikväll satsar vi på onyttigheter och humortv. Imorgon är det vardag igen och om mini sover ska jag börja smula sönder en hemtenta. Om inte så vaggar vi, myser och hemmapysslar tills pappan kommer hem. Då blåser domarn i pipan för sidbyte. Därefter möts planhalvorna för ett restaurangbesök ensamma i sann valentines-anda. Inte att förglömma.

The new era


Då ska vi se. Det känns dags att lämna några varma rader om det nya livet. Lilla mini och världens stoltaste pappa sitter i soffan och tittar på vintersport så världens stoltaste mamma passar på att uträtta små ärenden vid datorn.

Det finns inga ord i världen som kan beskriva mina senaste dagar. Det finns inte en stavelse som rättvist berättar vad som händer i en människa när man ser sitt barn i ögonen. Livet har kastats om på det mest fantastiska sätt man kan tänka sig. Jag har fått äran att lära mig vad riktig kärlek är och hur det känns att kunna gå genom eld för någon.

Under veckans gång har vi bekantat oss med varandra och fått lite rutin på matning och blöjbyten. Otroligt fina presenter pryder hemmet lite varstans. Och jag njuter av att mysa runt här hemma med min familj och ett gäng värktabletter. Den minst glamourösa biten är konsekvenserna av att lyckas få ut en nästan femkilos diamant. (Jag förstår faktiskt inte hur det gick till? Snacka om urkraft som CV-merit!) Men vi ska nog få ordning på det med. Och ja, förlossningen var långdragen och det gör förbannat ont att föda barn. Men upplevelsen känns långt ifrån så traumatiserad som många får den att framstå som.

Jag återkommer så fort de nya rutinerna sitter lite vassare.
Kort sagt - vi mår alla bra. All kärlek.

Framför Sverige mot Korea


Och så sjunger vi på sista versen


Och så var sista veckan här. More or less. Jag minns att jag alltid tyckt att den där fyran och nollan känts otroligt avlägsen. Nu undrar jag mest vart tiden tagit vägen och känslan av overklighet dyker fortfarande upp då och då.

Idag går jag återigen hand i hand med (det som tidigare gravida pärlor och nu jag känner igen som) kroppens dödstöt innan den ger nytt liv. Därför går jag all in för helgen och myser omkring hemma i raggsockar framför olika dvd-boxar och kanske ett och annat bakrecept.

Vecka 39 och ljummen start på nya året


Vid tolvslaget beskådade jag fyrverkerier från ett vardagsrumsfönster med en känsla av att det är nu livet börjar. Det var vackert och jag var glad.

Idag vaknade jag med lite kvalmig luft i bröstet som jag försökt råda bot på genom att städa ut julen och släppa in nollgradig men frisk luft. Nej, inget vidare rus under årets första dag. Men jag tänker faktiskt tillåta mig själv att vara hängig och taggig idag.

Det börjar bli frustrerande med en medicinboll på magen och ocharmigt färgade ringar under ögonen. Det börjar bli otroligt segdraget att inte veta hur livet ser ut från dag till dag. Det börjar kännas svårmodigt att inte veta hur jag ska förhålla mig till pluggandet och vad som bör prioriteras. Kort sagt - Jag har tröttnat på att gå på halvfart hand i hand med Herr Ovisshet och kommande veckor känns som en mindre evighet.

Crazy but we love it


Puh, en sån här helg har jag inte haft på länge. Nu för tiden förmår jag bara skriva ner en sak om dagen i almanackan. Skulle jag mot förmodan ta mig för mer är det av mer hjärta än hjärna. I eftermiddags satt jag i en mysig timmerstuga långt ut i skogen - lyssnade på sprakande eld och laddade med svart kaffe för att hugga en julgran. Gravid i nionde månaden och snö till knäna mitt i skogen. Under kvällen frossades det julgodis hos några vänner. Och nu har jag precis lyckats nästla mig ur de kreativa klorna som sliter tag i mig om nätterna. Jag har klätt granen och älskat lugnet innanför väggarna. Imorgon förtjänar jag sovmorgon.

Lilla mini




Jag blev precis hundralappar fattigare på Laredoutes rea.


Myslördag

Jag befinner mig i en känsla av att ha sju svåra år bakom mig idag. Snörvel och aj. Så jag inviger favoritplatsen i soffan från himlen och övar mina färdigheter i att göra ingenting.



Jag hittade två likadana bilder i arkivet fast med 12 veckors mellanrum. Avtrubbad kroppsuppfattning kommer som ett brev på posten när man är gravid men det här var visst ganska talande. Vecka 36 nu och 34 dagar kvar till utsatt datum. Crazy but we love it. Och mini är välkommen precis när som helst.


Och jag undrar hur du gör

Jag har varit tyst och upptagen med livet. Jag har besökt årets första julmarknad med mamma och myst vid alla fina saker hos finaste Sara och hennes mamma. Jag har även halkat runt fullt vinterklädd med en vän i varje arm för fikastunder, livsuppdateringar, långpromenader, skratt, restaurang- och biobesök. Min gamla vän brandmannen stannade som nattgäst men har nu åkt längre ner i landet. 

Det är första söndagen i advent och jag har precis kommit hem från simhallen. Jag kan glatt andas igen och älskade varje simtag utan kvävande känsla och hettande humör. Resten av den här dagen ska ägnas åt adventsmys med kaffe och lussekatter medan snön yr utanför.


Ps. Och jag tänker
att om jag inte låtsas om det som finns i luften
så försvinner det. Ds.

Tidigare inlägg
RSS 2.0