KAMERALINS

Hej på er!

Jag har haft två omtumlande dagar. Sånna dagar då man inte ens behöver känna efter för allting ligger så kristallklart på sin plats. Övertydligt. Utan ansträngning.

Jag har känt mig så utmätt och akademisk en period. Det språk man talar innanför universitetets väggar har blivit ett sätt att visa att man hör hemma någonstans. Svåra rader och obegripliga gester fungerar oftast inte i verkligheten. Så igår skakade jag gärna och smidigt av mig rocken under ett studiebesök bland tonåringar på kulturhuset.

När stelheten försvann kände jag hur jag sakta återvände tillbaka - till mig själv. En doft av äkthet och hemkomst. Och när det pratades om främjande arbete (agera innan något händer) istället för sopborstar och eftervård (lös problemen när det hänt) slog det gamla fritidsledarhjärtat ett extra slag. Men det skulle jag förstås aldrig erkänna för någon från den tiden. Jag vet vart jag hör hemma nu.

Det finns så mycket skit där ute. En snabb blick mot fönsterrutan. Om jag skulle försvinna in i allting skulle jag gå sönder. Eller så skulle jag bli en sån där socialarbetare som lever med ett naivt hopp om att rädda hela världen. En sån som söker problem på rutin, tittar förstående och nickar sympatiskt. Jag lovade mig själv att aldrig bli sån. Och jag har fått min bättre hälft att knuffa mig i rätt riktning om jag någongång skulle falla dit. Han vet alltid vad jag menar.

Tack för idag.