Några varma rader
Jag kokade te. Jag tog massa bilder. Och jag kom ifatt. Jag åt till och med lunch på gården, älskade solstrålarna mot pannan och dansade lite bland höstlöven.
Jag har inte varit socionomstudent idag. Jag har varit flickvän, dotter, svärdotter, vän och blivande mamma. Inte en tanke på världens alla bekymmer. Bara fina känslor, frisk luft och mycket kärlek. Om det var välbehövligt? Ni anar inte.
Jag myser framför Idol ikväll och inser att det är fredag imorgon. Tiden går så underligt fort? Men det är en bra sak. Det och att jag andas med ett lugn - som jag faktiskt inte känner igen som mitt? Den annars så envist inneboende rastlösheten har tagit en paus. Jag trodde aldrig att det var möjligt.
Utkast: Sept. 29, 2010
Jag har inte haft några ord. Jag vet faktiskt inte om jag har det nu heller. Jag skriver, raderar, skriver, raderar. Vad skulle jag kunna säga? Att livet är vackert? Att jag njuter av ögonblicken? Att jag snubblar till ibland? Att jag tror på framtiden? Men ofta undrar hur den kommer se ut? Att jag tänker på dig? Ja, vem fan vet.
Jag skulle vilja ha tillbaka vardagsflytet i mina texter. Just nu känns de flesta ord ganska förlegade och känslotunna. Och så skulle jag vilja ha nya bilder att prata genom. Men istället fortsätter jag att bläddra bland för torra bokblad och hålla ett högt tempo. Huvudet mår bra av att fortsätta som vanligt men vi får se hur länge det fungerar.
Jag funderar på att strejka imorgon. Glömma bort föreläsningar. Ja, glömma att jag ens är socionomstudent för en dag. Koka te, åka ut i skogen, ta massa bilder och komma ifatt. Vi får se.
Begin to hope
det har jag sett nu på din statusrad
och alla bilder ifrån någon bar
Där verkar du glad
Vi ses på stan
jag undrar om vi borde fika nån dag
Du säger absolut det låter bra
men du har det bra
Ludwig Bell, Håkan Hellström och jag har varit ute på höstpromenad. Nu dricker vi te och pratar om hur kallt det är överallt. Jag har tagit fram raggstrumpor och kokat chaite. Men löven är gula och jag älskar det.
Nu sjunger vi Kom igen Lena och jag blir genast fyra år yngre. Det var något om att hela stan vill ha dig. Ja, det kändes förstås så. Och sen något fascinerande om att nåt så nära kan va så långt bort. Ja, det var så det kändes när vi satt i rasthallen och läste från samma papper.
Men det ljuva livet
Ja, det kom visst hit också
Det finns en midsommarnattsdröm också. Men det tar vi en annan dag.
Note to myself
Det är verkligen tomt på ord
allt jag skriver vill jag egentligen radera
Det är en sån period
Livet känns annorlunda (så mycket större)
Ändå finns det kvar (allt det där som used to be)
Men jag samlar nya fina känslor
för att slippa gamla halmstrån
Det är nog det som kallas självbevarelsedrift
Som idag
Idag har jag känt att jag har allt jag någonsin önskat
och att livet är fantastiskt
Att den stora meningen handlar om att njuta av varje dag
ta sig framåt och slutligen föra värderingar vidare
Vad annars kan vara meningen med livet?
You don't always have to be on top
Jag stänger av nyheterna för jag orkar inte lyssna. Det står te och tända ljus på vardagsrumsbordet och jag går fortfarande runt i mysbyxor. En spotifylista står på som bakgrundsbrus. Jag har skaffat mig några nya, igen. Det är dop för finaste H's lilla solstråle idag. Jag ska försöka få lite bilder.
(Det händer att jag undrar vad jag sysslar med bland alla halmstrån. Nu får det vara bra. Men så kommer kvällsljusets klimax, minnen visas likt en revy och nånstans där minns jag allting som varmt. Så banalt.)
Jag är tillbaka senare.
Utan trötta fraser.
Jag har inga bilder bara en jävla massa ord
Hej på er!
Jag har haft två omtumlande dagar. Sånna dagar då man inte ens behöver känna efter för allting ligger så kristallklart på sin plats. Övertydligt. Utan ansträngning.
Jag har känt mig så utmätt och akademisk en period. Det språk man talar innanför universitetets väggar har blivit ett sätt att visa att man hör hemma någonstans. Svåra rader och obegripliga gester fungerar oftast inte i verkligheten. Så igår skakade jag gärna och smidigt av mig rocken under ett studiebesök bland tonåringar på kulturhuset.
När stelheten försvann kände jag hur jag sakta återvände tillbaka - till mig själv. En doft av äkthet och hemkomst. Och när det pratades om främjande arbete (agera innan något händer) istället för sopborstar och eftervård (lös problemen när det hänt) slog det gamla fritidsledarhjärtat ett extra slag. Men det skulle jag förstås aldrig erkänna för någon från den tiden. Jag vet vart jag hör hemma nu.
Det finns så mycket skit där ute. En snabb blick mot fönsterrutan. Om jag skulle försvinna in i allting skulle jag gå sönder. Eller så skulle jag bli en sån där socialarbetare som lever med ett naivt hopp om att rädda hela världen. En sån som söker problem på rutin, tittar förstående och nickar sympatiskt. Jag lovade mig själv att aldrig bli sån. Och jag har fått min bättre hälft att knuffa mig i rätt riktning om jag någongång skulle falla dit. Han vet alltid vad jag menar.
Tack för idag.
Har någon sagt vart vi ska?
Jag hade en fantastisk kväll igår. Det blir varmt i hjärtat av att se hur människor fortfarande jobbar för ljuset. Och var så snälla, prata inte politik med mig på ett tag om vi tycker åt helvete olika. För första gången någonsin så tror jag verkligen att graviditetshormoner är helt livsfarligt. Likaså nervösa sammanbrott.
Om jag kommer dit igen, har du en plats där jag kan vila? Sjunger Winnerbäck. Jag tar upp en bok för att läsa. Ska på tribute to Queen med brudarna ikväll. Det blir fantastiskt.
Jag hörde sånger i mitt huvud men dom kom aldrig ut
så liten och skör
När vinden blåste upp försvann hans hudfärg
Och när solen lyste in blev han lekfullt vacker
Du får aldrig vara rädd igen
Jag pluggar hemma igen. Det var jävligt att stå vid fronten igår och jag vaknade nog aldrig riktigt till liv. Inte så konstigt, tänkte jag, när jag låg i soffan med feber och tittade på en dålig film om en spökskrivare.
Idag har jag sovit i kapp många timmar. Efter tio står på som bakgrundsbrus, jag läser om sånt som berör och samlar energi för en spännande eftermiddag. Först ska det pratas om livet, det är märkligt hur ämnena aldrig tar slut. Därefter blir det en evening on road för mig och mamma som ska lyssna på Terry Evans.
Sverige, sverige, älskade land
Jag vaknade med kvav luft i bröstet och skam över att vara svensk. Ni har lagt Sveriges öde i händerna på människor vars högsta önskan är att öka klyftor och exkludera människor ur samhället. En samling själlösa borgare och främlingsfientliga svin som verkar glömt vår historia. Förstår ni vad ni har ställt till med?
Jag åkte ut till en förort i Göteborg imorse för att ha föreläsning. Jag hamnade i ett område så tungt att det kändes som jag aldrig skulle bli hel igen. Smutsen låg i drivor över gatorna - sönderrivna valblanketter som ett tecken på besk besvikelse, människopupiller vars livsglädje slocknat för längesen, en nedgången grundskola, trasiga basketkorgar och gråa miljonprogramhus med gapande fönster ett stenkast från skolgården.
Jag tuggade uppgivenhet och svalde sorg. Det här är välbärgade Sverige och i det här lever människor. Femton minuter från Göteborgs glamourösa innerstad och nittio minuter från mitt eget trygga förlovade land. Insikten var så slående och tidpunkten så talande att all energi rann ur mig. Jag vet inte vad jag önskade mest - insikt och ödmjukhet inför klasskillnader till 49,3 plus 5,3% av Sveriges befolkning eller att samma procentsats hade följt med mig idag för att bittert ångra sitt val.
Jag såg tranorna fly härifrån genom ett tågfönster. För första gången på länge kände jag, att jag ville göra likadant. Men så landade jag i min trea mitt i stan och något tändes igen i takt med stearinljusen. Politiken slutar inte i vallokalen, det är nu våran verkliga plikt börjar - att prata för de vars hopp har slocknat och aldrig någonsin låta striden ta slut...
En klass för sig
Det är lite söndagspunktering här så jag tar det lugnt och myser framför valvakan.
Låt oss vakna till en människovänlig regering imorgon.
Politik och allt sånt där
(Vi såg på Remember me igår. Jag är egentligen inte så mycket för kategorin drama, tycker mig ha sett livets verkliga sida ett par gånger. Men den här filmen var lite fantastisk. Och väldigt tänkvärd. Meningen med livet? Att sätta fingeravtryck och så frön. Ingenting är någonsin förgäves.)
Det är söndag och jag bär på en känsla av att Sveriges öde avgörs idag. Att mitt blod lyser rött och att hjärtat sitter på vänster sida är en självklarhet. Jag är hetsigare än någonsin i år och mår faktiskt lite illa på okunskapen som låter många avgöra vad deras röst faller på.
Jag har hört mycket bitterhet från stans småbarnsföräldrar om det rödgröna förslaget - delad föräldraförsäkring. Jag anser att man bör sätta det förslaget i ett större perspektiv. Det är fantastiskt för jämställdheten. Om det känns fel vill jag aldrig mer höra klagosångerna från er kvinnor om hur dåligt avlönade ni är i arbetet, all hushållsstress ni brottas med och hur svårt det är att få tid för egen utveckling.
Om ni låter en enda fråga avgöra för ett blått ställningstagande kan ni lika gärna säga "Okej, Jan Björklund! Varsågod att stänga dörrarna för de barn som inte pallar trycket i skolan" eller "Självklart ska vi exkludera fler människor ur samhället! Heja Alliansen!" eller "Jag kommer väl aldrig bli sjuk eller behöva rättvis omsorg till mina anhöriga heller!".
Over and out.
Bara vara din vän
Jag skulle vilja säga en massa saker
men vet att jag skulle ångra mig i samma stund
Det skulle bli lite som det där Kent-riffet
"Du lever din dröm
och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften
Tysta pessimisten
bara vara din vän"
Det här är ingenting man läser om i sagorna
Men kanske ändå att jag önskar mig ett crescendo
nästa år
Jag har öppnat butiken, ätit några rutor mörk choklad till en kopp chaite, frusit, tänt stearinljus mitt på dagen, tyckt om höstrusket, försökt vänja mig vid mina nya former, åkt bil över öppna fält, fikat på vårat mor-och-dotter-ställe, tagit lite bilder och nynnat på Hello Saferide. Jag har haft I wonder who is like this one i huvudet i flera dagar. Jag har försökt leva efter de traditionella koncepten, men det tycks aldrig bli min grej.
"Jag ser dig sitta på golvet och måla tavlor
eller läsa litteratur
och smida planer om hur du ska gör något stort för världen
med lilltjejen bredvid"
Någonstans där var lyckan oändligt. För att någon förstod mitt koncept. Ikväll myser jag med tjejerna bland film, ansiktsmasker och nagelfilar.
Och alla som älskat dig har hatat mig av rädsla
Jag kan mycket om depressioner och melankoli nu. Och jag känner med teorierna om att många av oss uthärdar i tron att det ska göra oss mer äkta och konstnärliga? Det har blivit otroligt fel någonstans. Ångest har förvandlats till något fint och bohemiskt. Det är plötsligt inte lika äkta att citera Kent eller kalla sig för konstnärsjäl om man inte är bottenlöst deprimerad.
Det har varit precis rätt tid att förlora sig i sitt eget hemifrån. Kroppen protesterar lite när en näpen tjej förändras. (Fast egentligen ekar det rejäl förnekelse här. Det finns ingen tid för hinder och det finns definitivt inte mentalitet för det. Så jag fortsätter att slipa mina vapen när ingen ser.) Idag har jag lagt min röst för ett människovänligt samhälle och ikväll är det fredagsmys med choklad framför Idol.
I wonder who is like this one
Efter några timmar med gamla vänner så inser man att hur mycket livet än springer iväg så kommer det tillfällen då man möts igen. Men kanske med en ny gemensam nämnare. Sånt är vackert. Lika vackert som när ungdomskärlekar möts på ålderns höst.
Jag lyssnar på Hello Saferide ikväll och försöker få ordning på nånting som jag ännu inte vet vad. Ju fler löv som faller dessto tydligare blir minnenas melodi. Det lagras mycket i en hårddisk och självbevarelsedrift är ett alldeles för svårt ord. Även den fysiska kroppen rämnar litegrann idag och gör det extra svårt att stå vid fronten. Ikväll ska jag köpa mig lite jävlaranamma.
Ta min hand jag följer dig vi ska åt samma håll
Jag fortsätter bekvämt att satsa på hemmaplugg. Jag satt vid köksbordet med smutsigt hår och läste fram till lunch. Otroligt nöjd över att faktiskt förstå och få nånting gjort. Det bådar väldigt gott inför våren. En stund senare promenerade jag välförtjänt i solen för att träffa en söt vän jag inte sett på alldeles för länge. Jag ska snart iväg igen för att ta igen lite tid med de andra stjärnorna. Jag älskar att styra över mina dagar.
(Jag kan klappa mig på magen som gamla farbröder när jag sitter ner. Det är ovant men väldigt mysigt. Jag undrar mer och mer sällan hur livet kommer att se ut. Praktiska detaljer har jag aldrig fastnat för. Och varje gång det kommer en fot i sidan blir jag övertygad om att livet är jävligt fantastiskt. Jag kanske stannar här ett tag...
Och nånstans här hör jag Winnerbäck
och fortsättningen i huvudet
Jag kanske stannar här ett tag
vi kanske hittar nåt att bygga upp en vacker dag
Jag måste bara hitta en roll)
Djupet är vackert men gränsen tunn
Jag skriver, raderar, skriver, raderar
Det är obegripligt
Hur det kan kännas som att orden är slut
Fast det finns så mycket kvar att säga
Kan du känna likadant?
Jag har varit ledig idag. Så efter frukost, te och tidningen åkte jag iväg till simhallen. En stund senare satt jag på ett café med en fin vän som nu tillhör toppen av stans snyggaste mammor. Om det är sådär man mår, ser ut och utstrålar efter att ha fött barn så är jag vän med framtiden. Hennes lilla solstråle fick dessutom hjärtat att smälta litegrann. All kärlek.
Resten av dagen är ett myller av politiska diskussioner, kaffekoppar, artighetsfraser på ICA och lugna stunder i soffan. Jag mår som jag brukar efter en dag bland nära och kära. Hyfsat oförstörbar.
Måndagströtthet
men jag struntade i det
Hösten minner om så mycket
Idag har jag tänkt på vad som en gång var min gamla vän demonen
och undrat om han är lika tankfull som jag
inför det vi båda har framför oss
likt ödets ironi
Jag har även älskat livet
och andetagen jag så vackert delar med någon
Han förblir den största
Dock så inser jag
att jag aldrig kommer slita mina minnen itu
Det har varit en lång dag. Jag borde dra täcket över huvudet när som helst. Ett litteraturseminarium, spontan kvalitetstid med en bästa vän, en långpromenad i höstskogen, nya teer i burkarna och tända ljus i sovrumsfönstret. Jag har varit bra och gjort det finaste av alla ögonblick.
Jag läste några rader på tåget idag och något klack till inombords. Det var en sanning om att vi bara tycks få garanterad uppskattning, trygghet och frihet om vi följer de normer som tilldelas. Sånt där gör mig lika illamående som att se en gammal lärare på moderaternas reklamaffisch. Ja, det hände också idag...
En tanke om att alltid vara konsten trogen
Mental pyspunka. Det är vad som händer här idag. Jag går och skrotar innanför mina väggar. Lovar mitt högre jag en himla massa företeelser - att inte bli si och att alltid göra så. Ja, det händer att jag saknar någon som förstår när jag inte orkar förklara.
Men kanske är det så
att inget vettigt skulle komma ur det där
Att vi skulle dricka för mycket vin
prata om konsten och skratta åt folket hela nätterna
Inget fel i det
Jag bara undrar om du skulle fly över fälten
eller balansera med mig när livet känns för stort
Idag ska jag umgås med min familj. Det är det enda vettiga.
Du var ett år äldre än vad jag är nu när vi sågs för första gången
Det här med att känna sig förtjänt av vad man har är en svårarbetad konst. Dagens ord skulle kunna vara en hyllning till livet och kärleken. Men jag nöjer mig med några ord om att det här är årets mysigaste lördag. Vi gick på stan en stund idag bland höstlöv och hundratals andra småstadsbor. Det händer att jag sträcker på mig lite extra, brevid dig. Grattis på födelsedagen.
I've got some sanity left but it leaves me
Jag har tagit helg. Det behövdes en paus och några stilla andetag här hemma. Så idag invigs höstens hemmaplugg. Tiden innanför dessa väggar blir liksom mer vänliga när allt är självvalt. Just idag älskar jag lugnet.
Jag vaknade tidigt till ljudet av höstvindar. Åt frukost framför Nyhetsmorgon och log en stund senare åt reaktionerna en tjej med putande mage kan få på gymmet. De äldre damerna tittar förskräckt medan alfahannarna sneglar nyfiket. För mig fortsätter livet precis som vanligt och sånt där förvandlas snabbt till drivkraft.
Det är mysväder ute idag. Här förstärks känslan med tända ljus och toner från Nejra. Just nu sjunger hon något om "I've got butterflies stuck in my stomach" och något om "I chase them off but they attack". Heartbreaker. Jag älskar låten. Mest för att skildringen är fantastisk. Och att vi alla säkert been there, någongång. För mig är musik en konstform. Och jag tror att hon där inne har förstått det.
Utkast: Sept. 8, 2010
Like a fire needs a spark
Det blir lätt lite tyst här när livet går sådär snabbt. Igår lyssnade jag på frågeställningar kring ungdomars identitet åtta timmar i streck. Minus ett informationsmöte och tjugominuters lunch.
Efter att ha läst informationslappen om fältstudier och B-uppsats var första tanken "ah, det här blir kul". Andra tanken efter en buff i magen - "just det, jag ska ju få barn här nånstans också". Ibland ler jag åt min inskränkthet. Kan till och med känna mig ganska urblåst. Men sån är jag. Kanske är det bara oskyldig målmedvetenhet.
Idag har jag haft en fin dag i en solig hemstad. Det var frukost och lokaltidningen, en tur till simhallen, lunch på stammisstället och en snabbvisit i mitt childhood. Nu bläddrar jag svalt i kurslitteraturen. Försöker fylla hål som intellektet kan ha missat. Jag tror det räcker så.
Så gott som förtrollad
Utkast 11:43
Det är söndag och jag har valt att ligga kvar i sängen med en kopp te och ett hav av ofärdiga bröllopsbilder. Jag har inte så många ord över idag.
Utkast 17:42
Det svajar nog litegrann en söndag som denna. Det går att skylla på för många vakentimmar. Jag vaknade mitt i natten och kunde inte somna om. Det är de tysta frågornas dag. Man kanske skulle bli bättre på att leva i känslan. Jag ger det den här hösten. Ikväll tar jag mig i kragen, plockar med tvätt, ser över morgondagens kurslitteratur, lagar mat och lär grannarna i huset vem Winnerbäck är.
Bröllop Stockholm 28/8. Sneakpeak nr 1.
Mindre traditionella men ack så mycket roligare att fotografera.
Lördagspuss
Ljusinsläppet från ett par fördragna lila gardiner och känslan från nytvättade lakan gör detta till en underbar lördag att vakna till. Jag rullar i rutin igen och njuter av varje ögonblick. Jag vaknar tidigt utan kommando, luften är hög, solen skiner, tekoppen står på bordet och om en stund ska jag öppna butiken igen efter en månads semester. Jag tänker inte fundera över framtiden idag för vi är inte där än.
Jag skrev en sanning igår
Det var något om en seger
och något om valda fraser
Jag hade fel - igen
Allt är precis som vanligt
En egen skriven osed, en egen skriven lag
Ett dumt korståg
Men det är så jävla vackert så vem som helst skulle få lite ont
En vanlig dag i september
Igår skrev jag rader om något som kunde varit en seger
Jag publicerade dem aldrig
Såg språket i pupillerna så tydligt
men jag kände vinden
som viskade valda delar ur varning för ras
Jag ville aldrig sjunga med
Idag har jag skrivit anteckningar i olika färger, dansat fram med lätta steg i ett soligt Göteborg, gått längs strandpromenaden när jag kom hem, min hand i hans, kokat alldeles för söt blåbärskräm och blivit löjligt förtjust när jag läste Winnerbäcks handskrivna brev från rockbjörnen.
Det var något om "Min annars så spirituella uppsyn har fått ge vika för ett höstligt svårmod." och "Det kan ta lite tid att repa sig. För allas trevnad stannar jag därför hemma, men önskar er alla en rolig Rockbjörnsfest. Tack igen." Årets manliga artist, ingen får mig att tro på det vackert självrådiga som du.
