KAMERALINS

Jag vaknade med kvav luft i bröstet och skam över att vara svensk. Ni har lagt Sveriges öde i händerna på människor vars högsta önskan är att öka klyftor och exkludera människor ur samhället. En samling själlösa borgare och främlingsfientliga svin som verkar glömt vår historia. Förstår ni vad ni har ställt till med?

Jag åkte ut till en förort i Göteborg imorse för att ha föreläsning. Jag hamnade i ett område så tungt att det kändes som jag aldrig skulle bli hel igen. Smutsen låg i drivor över gatorna - sönderrivna valblanketter som ett tecken på besk besvikelse, människopupiller vars livsglädje slocknat för längesen, en nedgången grundskola, trasiga basketkorgar och gråa miljonprogramhus med gapande fönster ett stenkast från skolgården.

Jag tuggade uppgivenhet och svalde sorg. Det här är välbärgade Sverige och i det här lever människor. Femton minuter från Göteborgs glamourösa innerstad och nittio minuter från mitt eget trygga förlovade land. Insikten var så slående och tidpunkten så talande att all energi rann ur mig. Jag vet inte vad jag önskade mest - insikt och ödmjukhet inför klasskillnader till 49,3 plus 5,3% av Sveriges befolkning eller att samma procentsats hade följt med mig idag för att bittert ångra sitt val.

Jag såg tranorna fly härifrån genom ett tågfönster. För första gången på länge kände jag, att jag ville göra likadant. Men så landade jag i min trea mitt i stan och något tändes igen i takt med stearinljusen. Politiken slutar inte i vallokalen, det är nu våran verkliga plikt börjar - att prata för de vars hopp har slocknat och aldrig någonsin låta striden ta slut...