Påskafton och strålande sol

Idag har vi suttit med tygskor och chinos i solen hela dagen.


...och avverkat en mysigt påskfika vid vattnet. Mini har varit pipig och trött sen vi kom hem - en (inte helt ovanlig) biverkning av för mycket vårluft och många olika ansikten. Nu powernapar hon på mig medan jag dricker te och läser bloggar. Jag önskar jag hade tid nog att driva en väluppdaterad blogg istället för detta hit-och-ditande. Det finns ju egentligen så otroligt mycket att berätta.

Jag har bestämt mig för att börja sätta upp några enkla mål inför varje vecka - för att undvika att tiden bara rinner iväg utan att få någonting gjort. Det är egentligen inget fel i att låta den göra det. Men jag tycker om att hinna med saker även om man ofta får planera om här hemma. Så, kommande vecka ska jag 1) läsa in mig på kursen 2) baka upp fikaförrådet 3) bestämma mig angående ett inredningsprojekt.


Utkast: April 19, 2011


Happy face och solsken. Jag lever det perfekta livet och glädjs över dem som har vilja och glädje nog att leva det med mig. Jag har så mycket att berätta. Jag vill tala om för er hur jag lever. Och så vill jag förklara alla insikter jag förnyat. Men det får bli en regnig dag. För just nu njuter jag av våren och det vackra i livet. Imorgon ska det dessutom njutas i Göteborg - med mini. Helt utanför skoltid. För att det är mysigt. Jag stryker planering och väljer att höfta lite, för att det aldrig kan bli fel.

Och till er trogna med det riktiga intresset för mitt bloggande får ni gärna följa mina rader på twitter här bredvid. Tiden räcker inte alltid för intensivt bloggande (bli färdiga med Iphone-app blogg.se!) och eftersom twittrandet kan ske mitt i farten är jag ambitiösare där. (Mitt i farten. Ja, det är så det är. Nu känner vi vinden i håret igen.)

Lördagsmys


Gode värld
, vad man lär sig att bli effektiv med en mini i huset. Till och med mina rader lämnas mindre genomtänkta och den tidigare ordkonsten liksom faller i takt med missnöjda läten och annat som prioriteras. Very well. Ni får hålla till godo en tid, vänner som läsare. Det här är jag i den här perioden av livet.

Vi har haft en väldigt fin dag med en långpromenad, en stund i solväggen, kaffe med universums finaste mormor och moster, lite ooooande framför babblarna och lite karatekiddande i gymmet. Livet har sina goda stunder och den här sköna april är det just de vanliga stunderna som vi lever för.

(För att snabbt nämna något annat önskar jag att den där jäkla driften att vara ett gott stöd för alla andra och finna sig bekväm i situationer där man omöjligt kan vara det, kunde ta semester. Jag lägger så mycket energi på att få familjeliv, intressen och studier att flyta att minsta snedsteg jag gör känns som en hel ravinupplevelse. Rise and shine, kvinna, rise and shine.)

Mamma är lik sin mamma



Jag letar runt i fotomappar för att skicka in bilder på framkallning.
Och ja, vad säger man?


Strimmor


Att förlora en timme som småbarnsförälder är inte okej. För oss innebär det att det ska vara okej att stiga upp 06.30 och att förmiddagsluren hamnar senare. För mini är det mer morgon än förmiddag ännu. (Och för att förtydliga så är mini ett pseudonym. Trots att namnet är sött. Men nog om namnförvirring och oenighet innanför dessa väggar. Hon har redan fått tillräckligt med namn. Kungligt många, faktiskt.)

De senaste dagarna har jag burit på känslan att jag glömt bort något. Missat något do-not-forget, liksom. (Förutom att sköta bloggen korrekt.) Dagarna går så otroligt snabbt så veckoaktiviteterna blir ett enda virrvarr. Jag minns knappt vad jag gjort sedan sist jag lämnade några rader. Men jag vet att jag igår satt skönt bakåtlutad med en kopp kaffe och fin familj. För att avsluta dagen lika skönt bakåtlutad med ett vinglas bland fina vänner (medan stan fullständigt rasade utanför). Det är underbart att vara tillbaka på arenan. Men ännu vackrare att ha något att lämna arenan för, något att komma hem till.


Utkast: Mars 20, 2011

Några dagars tystnad här. Jag antar att jag försökt göra mitt bästa i att stänga ute omvärlden och bara njuta av familj, vänner och vårsol. Mycket välbehövligt efter att ha snubblat över politiskt korrekt tugg när det är som värst. Å andra sidan har jag inte haft några lärorika ord att dela med mig av.

Sedan sist har mini blivit 2 månader och lyckats sova sig igenom en timmes vagnpromenad i vårsolen. Score. Vi har även gått emot våra principer i ett försök att få nya perspektiv (vilket föga förvånande visade sig vara bortkastad tid), druckit några kaffekoppar med nära & kära och haft traditionellt helgmys.


Det verkar som den svenska våren är på ingång med kalla vindar och underbara solväggar. Jag börjar vakna ur någon sorts dvala i takt med solskenet och bebisrutiner som börjar slå sig till ro. Flexibel är mitt nya efternamn men vi ser åtminstone tydligt vad som fungerar och inte.

Jag har dessutom insett att det är mini, familj, vänner och fungerande långpromenader som får hjärtat att le störst. Allt annat känns snudd på oviktigt den här våren. Men kanske att det är bra att hålla fast vid oviktigheter för att kunna se kontrasten. Jag vet att jag tjänar på att lyssna till tugget lite till. Hela höstterminen innefattar praktik. Och det kan knappast komma lägligare...

Någonstans långt bak


Inte en dag yngre skriver jag en sång

Ingenting minner om våren
och mig själv
som Winnerbäck och hans Jag fattar ingenting


Huset sover. Jag blev grundlurad av mini vars plan inte alls var att gå upp när första protesten kom. Hon ville bara möta solstrålarna som dansade runt mot lägenhetens alla väggar för att sen somna om på min axel. Så nu sitter jag här. Vaken och faktiskt motiverad för att köra bil i vårsolen och spendera eftermiddagen i universitetskorridorerna. Utan korridorer skulle jag bli lycklig, löd en förarglig och därmed snabb tanke igår. Idag vill jag strosa i staden där allt latent liggandes i mig väcks till liv. Jag hoppas ni får en fin dag. I den här delen av landet har vi oddsen med oss.

I have so much fun

Kära universum! Ibland känns det som orden tar slut och jag inte har så mycket att delge dig. Men, jag skulle kunna kalla detta för hell of a good day. Jag kommer i mina gamla jeans, mini har knoppat en lugn förmiddagslur (sövs nu inför eftermiddagsluren) och jag ligger i fas med pluggandet.
Ibland krävs det inte mycket för att åtminstone min värld ska förbli hallonröd. Vi fortsätter behålla färgen genom att klä oss bekvämt för en mysdag idag. Det har hittills innefattat lunch hämtad från favoritstället och en klassisk eftermiddagsfika




En släng av vinterkräkis, semlor och solsken

Jag glömde att kaffebryggaren stod på och jag glömde att dricka den där koppen just den här morgonen. Så nu står jag här (svängandes på höfterna för att vagga mini i bärselen) och grimaserar med en kopp svart och alldeles för beskt. Det är väl såhär det blir med halvtaskig sömn och en till liten person att introducera till livet. När jag fick barn sa några varmt men ironiskt "Grattis och välkommen till livet där man alltid är orolig". Ja, två månader senare börjar jag kunna förstå den sortens statement. Är det inte magont så är det mat som rinner rakt igenom systemet...



...men i sånna lägen gör vi vad vi kan och är ler ändå.
Idag ska man frossa semlor och vi är väl inte sämre än att vi hakar på trenden.
Vårsolen är dessutom här idag så i eftermiddag går vi en promenad.  


Strimmor


Efter att ha avfyrat det största leendet i historien ansåg sig mini berättigad att pröva sina föräldrars tålamod igen. Det var längesen sist och idag var det dags att vakna 06.00 så det borde vara en perfekt dag, eller? Urk. Idag hinkar vi kaffe, gäspar och turas om att vila. Två av tre sover. Mini hängandes i selen på mitt börst - ett säkert kort för en längre tystnad.

Nu passar jag på att läsa några rader och se över höstens praktikblanketter. Det var en av många ambitioner jag hade med den här dagen. Jag har en känsla av att de övriga får hållas vilande. (Det är det här jag menar med omprioriteringar.) Jag underskattar inget. Men jag tycker faktiskt det är okej att längta framåt. Till vårsol, tid som räcker till penslar och foto, fungerande barnvagnpromenader och möjlighet att snacka om saken.

Det liksom rör sig under ytan och fasaden

Hemma hos oss just nu: en Winnerbäckspelning rullandes i dvd:n, en kvinna i soffan med en sovande bebis på bröstet och kaffe, tvkontroller och plugg utspritt runt omkring. Jag återupptäckte precis tjusningen med Pollenchock & stjärnfall. Och (efter helgens förstå-sig-påare) när vi ändå är inne på tjusningar känns detta sådär kick assigt läsvärt. Jag är en av dem som sörjer att bekräftelsen endast finns att hämta om man lever enligt normen. Och en av dem som hade kunnat lägga fram stavelserna likadant.



Vi har haft mysbesök av mamma (mormor) och pyret (hjärtemoster) idag. Inget är så stärkande som min egen familj och peppandet därifrån. Vi fortsätter i samma lugna spår under helgen. Det är en ingen dum idé att samla extra kraft inför veckan som förutom soffplugg faktiskt bjuder upp till två-dagars-vals på plats i Göteborg. Låt det vara väder för solglasögon. Note to myself: Ring med vass ton till ögonläkaren. Inflammationen blir värre och ska behandlas nu. Inte om 14 dagar, come on?


Vad gör vi? Nu kör vi!

Wow, jag är människa igen. Om det är för att min (håll tummarna) lugna mysbebis är tillbaka (fine, hon är fortfarande en liten apunge som trivs bäst på armen men efter veckans nya erfarenheter så gör det ingenting) eller för att jag spenderat dagen i Göteborg med underbara classmates  och fått känna farten igen vet jag inte. Men det spelar faktiskt ingen roll. Jag känner mig så jävla levande och hade tänkt fira med en barnvagnspromenad i solen för att provsmaka vårkänslor - den senaste parentesen försvårade dock den bedriften. Men vi är glada ändå och söker andra lösningar. Ikväll sjunger vi till Winnerbäck, bläddrar i studiehandledningar och försöker få kläm på den nya kursen.



Nya dagar väntar
med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu

När du har varit i alla vrår
och du har testat allt som går och
när du tröttnat
Kom ihåg mig då


Om att livet sakta landar

Det är söndagstyst i huset. Mina två hjärtan sover framför fotbollstv. Och vad gör jag? Jag bakar bröd och uträttar lite viktigheter över datorn. Just one of those days. Några ljus fladdrar på köksbordet och Winnerbäck sjunger om livets allvarligheter i bakgrunden.

Vi har haft en fin dag. Sovmorgon, långpromenad och eftermiddagfika hos minis farmor och farfar. Det nätverk vi är omringade av känns helt storslaget. Imorgon börjar M jobba igen så luften börjar sakta pysa ur bebisbubblan här. Men det ska faktiskt bli skönt med en vardag. Nu kan jag seriöst börja fila på pluggande-morsa-rutinerna och ställa in hjärta och själ på att vara iväg några timmar i veckan. 

Hjärta-och-själ-biten har jag däremot varit alldeles för naivt inställd till under hela graviditeten. Ett barn kan trolla fram galet överväldigande känslor. De väl omnämda mammahjärtat får nog gå i strid mot fröken-Rastlös-som-älskar-vinden-i-håret. Men jag kan inte göra annorlunda. Pausknappen har aldrig varit någon favorit. Striden blir hårdare men vi ska nog lyckas med en vit flagg även här.


Men just ikväll soffmyser vi framför humortv med te och mörk choklad.


Spårvagn genom ljuva livet

Nej, jag har fortfarande inga typiskt levnadsvisa ord att dela med mig av. Jag antar att livet ibland är för stort för att förklaras med nötta bokstäver. Vissa dagar är jag mamman som snittar blommor och hänger upp nytvättade pyjamasar när bebisen sover. Andra dagar är jag mamman som älskar vinden i håret och ser till att få massa studier uträttade när bebisen sover. Jag älskar det.  

Anabola föräldrahormonstereodier - märklig företeelse det där. Jag känner mig fortfarande som den där lejonmamman som tveklöst skulle slita huvudet (minst) av någon om det skulle krävas. Men jag har även börjat landa i de nya rollerna tilräckligt för att göra plats åt livet runt omkring. Jag går långpromenader, sjunger sånger och känner efter igen. Jag är bevarad trots att det största någonsin har stormat oss. Det känns tryggt.


Just nu: mini har precis somnat på sitt favoritplace - mitt bröst. Jag ska snart smyga ner henne i babysittern och ta en dusch. Lejonpappan tränar fotboll. Och ikväll utmanar jag de nya rollerna i några timmar och gör premiär som ogravid bland tjejkvällarna. Men tills dess soffmyser vi och kanske hänger upp en och annan pyjamas.


Mitt i livet

Ni får ursäkta min frånvaro och hålla till godo. Än har jag inte lyckats få ordning på livets alla pusselbitar. De blir de största och mest färgglada som får uppmärksamheten. Jag är helt förälskad i mini och när hon tar en powernap från kramar och mjukt prat så passar jag på att ägna mig åt kurslitteratur.

Så fort vi hanterar de rutinerna med en självklarhet så ska jag nog lyckas peta in några ord i bloggen med. Jag kommer ofta på mig själv med att vilja sätta ord på så mycket. Om nätterna när livet känns sådär stort finns alla ord på lager så självklart. Men så fort jag försöker få ner dem någonstans försvinner de lika snabbt som de kom. Ni känner säkert till fenomenet.

Därför kommer jag att citera Karin Jidhe nu, som även hon lever i bebisbubblan men hamnade där någon dag före mig. Hon lyckades så fenomenalt att sätta ord på det som jag inte lyckades med. I all sin enkelhet, dessutom.


"[...] jag tycker om att arrangera blommorna, och gå runt här hemma och plocka och fixa. För att jag vet att det är temporärt, även detta. Och därför kan jag njuta av det.

[...] Man behöver det stora livet. Man behöver känna vinden i håret. Men man behöver också det lilla. Som värmen av en nybadad baby i min famn, eller doften av färska snittblommor, i mitt hem. De står några dagar och pryder fönstret – man har aldrig så mycket blommor hemma som första veckan med en nyfödd. Sen vissnar dom, och veckorna går, och babyn växer ur sina små kläder, och nästa kapitel börjar. Och det är nog därför jag njuter så mycket av att arrangera de här blommorna. Just nu, mitt i livet."

Det är ju så vackert att hormonerna i en nybliven mammakropp får frispel. Och med ekot efter de raderna, så inser jag att jag aldrig någonsin har älskat livet såhär mycket.


Söndagsmys


Söndagsfrukost med amerikanska pannkakor, färskpressad apelsinjuice, en kopp te och Aftonbladets söndagsbilaga kändes inte fel en dag som denna. Ingen mini ännu, snön har nästan regnat bort under natten och min bättre hälft är sådär manligt förkylningshängig. Allt skulle kunna vara precis lika grått som det låter.

Men vi håller glöden uppe. Har precis haft förmiddagsbesök av blivande bästefaster som med storslagen glans lyckades muntra upp mig med väldigt söta och genomtänkta presenter Idag planerar jag att baka något gott, fortsätta mitt deckarmaraton, måla litegrann och kanske gå en promenad om jag inte riskerar att slå en volt. På återseende.

Som en ersättningsbuss med längre restid

 

Nysnö på gatorna och stelbenta människor på trottoarerna här utanför. Jag skulle gärna göra dem sällskap i trängseln på torget en lördag. Eller i någon överfull klädbutik där det alltid finns någon att hälsa på. Ja, det annars så utmätta konceptet känns idag högt rankat.

Men kanske är det bara en hägring, ett resultat av den sju-svåra-år-känslan som hänger över mitt tak idag. Jag är helt utmattad. Låt det inte bli långdraget för jag saknar det stora livet. Och de stora orden. Idag är det deckarmaraton och en tekanna som gäller. Inte illa. Men ni vet att det här inte är min melodi en längre tid.


Vi skulle aldrig bli fångade


Det är fredag och graviditetsräknaren visar 0 dagar kvar. Jag har aldrig hängt upp mig på dagens datum. Men nu när det faktiskt är här så känns det mest overkligt. Som en känsla av att tåget är inställt. Å andra sidan är målet inom räckhåll mer nu än någonsin så känslan är väl egentligen ganska dubbel. För att inte tala om humörstyrd och dessutom försiktigt kryddad med rampfeber. Utan att spekulera djupare kan jag i alla fall konstatera att kroppen laddar

Efter lite småturer hit och dit under dagen och några timmar i köket dansandes till Eldkvarn, så ska jag nu peka fram ljudboken och ge mig ut på en promenad. Ikväll är det fredagsmys. Kanske att jag gör kocken sällskap (för en gång skull) och försöker dansa ut mini bland grytorna...

Oh happy day


Utkast: kl. 14:39
En taggbuske till barnmorskor som envisas med påpekanden om att det kan vara lång (med långt å) tid kvar. "Statistiskt sett föds flest barn i vecka 40 men vecka 42-43 är inte alls ovanligt..." Ljug eller knip, en spontan tanke.

Utkast: kl. 22.05
Jag köpte mig ett par örhängen och spenderade dagen omringad av otroligt fina människor istället för att smaka på orden mer än nödvändigt. En förmiddagsfika här, en eftermiddagsfika där och sköna timmar med pyret i soffan hela kvällen. Livet är skönt. Och jag kan inte nog poängtera vilka vackra pärlor jag lyckats få i min samling.

Tidigare inlägg
RSS 2.0