KAMERALINS

Hipp hipp hurra till universums finaste syster på hennes födelsedag ♥ Och till mig själv och min mamma för att vi definitivt är värda att ha en alldeles egen dag. (Som vi givetvis delar med alla andra fina mödrar.)
Dagen till ära har det kalasats tårta medan regnet öst ner utanför. Jag tycker förstås att det varit riktigt mysigt. Jag fick sovmorgon i morse och har därför haft orken att vara vaken en stund in på kvällen. Resten av huset sover, jag har precis plockat undan akrylerna och passar nu på att lämna några rader innan jag gör dem sällskap. Hoppas alla haft en fin dag.

Love and peace.

En shoppingrunda under förmiddagen, soffhäng med lyxig fika under eftermiddagen och en långpromenad i det gröna framåt kvällen har gjort oss alla gott den här fredagen. Livet är fantastiskt. Mini, som tycker att sömn är oerhört overkill, har äntligen somnat och föräldrarna njuter nu av egentid och god mat. Imorgon väntar ännu en härlig dag i lugnt tempo och vi ska förhoppningsvis ta en catch up med en liten tjej och hennes söta mamma. Är det inte härligt? Ps. Kameran är avdammad. Ds.

Idag känner jag mig som 65, typ. Jag, mini och min mamma har gjort storstan idag och tagit en kaffe i en konstnärs lya. En fin dag. En fin dag med högsång av hela barnsångsregistret för en lyckligare bilfärd. Gode värld, barnet har attityd. Med övertydlighet om vad som är okej och inte okej. Jag har hittat lösningen på Sanatama dharma - stavas min dotter. Jodå, jag har funderat över min karma. Oh yes I have. Men jag älskar flickebarnet hejdlöst och hade varit naiv om jag förväntat mig en annan personlighet.

Imorgon mina vänner. Ska this lady ut på en shoppingrunda. För jag är så otroligt värd det. Jag är den bästa föräldern för just mitt barn och dessutom färdigpluggad. God kväll.

Det blåser storm ute idag. Inget väder för långpromenad, tänkte jag och kände medlidande för de frysande högstadieeleverna på fotbollsplanen. Nånstans där insåg jag att de som faktiskt kan vara inomhus borde vara det. Så jag vände på vagnen och tog sikte på det jag kände för redan när jag vaknade. Inomhysmys utan höga prestationer. Med en trollmors uppsyn, kaffekopp och filmer jag kan utantill rullandes i bakgrunden har den här dagen svept förbi. Mini i sin tur har sovit mycket. En halvtimme i sin säng, sen går larmet och för bästa hälsotillstånd hos alla får hon sova en stund till hos mig. Anna Wahlgren, up your ass.

Ikväll har jag landat i soffan och klickat mig runt på lite bloggar. Söta Anna-Malin har verkligen fått mig att vilja damma av kameran med sitt fina ljus och mysiga rader. Ännu ett sommarprojekt. Låt dessa dagar aldrig ta slut.

Mina tankar är på annat håll och jag gör det som jag gör bäst. Tar ut en seger eller två i förskott. More to come.

Idag har vi varit trötta gänget. Jag vet inte om det beror på det högst ambivalenta vädret eller det faktum att mini börjat vakna av kurrande mage om nätterna igen. Det handlar om en enstaka gång per natt. En vaken stund på max 20 min. Men det kan vara nog så jävligt när man en gång fått smaka på hur bra man mår av en hel natts sömn. Vi håller tummarna för att hon snart inser vilken dum idé detta är.

Förutom detta så flyter vi. Jag plöjer i skrivande stund några avsnitt Solsidan, funderar över potentiella dagsutflykter under lediga soldagar, skriver några rader till andra fina mammor och drömmer mig iväg till nya inredningsprojekt. (Jag tänker att förnya redan ägande prylar är grejen.) Nej, detta multitaskande har ingen ände.

Perioden efter en tenta brukar vara lite som mental pyspunka. Bomull i huvudet. Vi tog oss därför en lugn förmiddag för att samla lite kraft och slängde därefter ihop en snabb packning och åkte ut i naturen. Mini älskar alla fina färger nu på sommaren. Grönt gräs och färgade blommor är fantastiskt. Så det är en ganska enkel sak att hålla henne övervägande glad om dagarna.

Jag, för den delen, mår också otroligt bra. Jag är ledig i 4 månader nu. Och vet ni vad jag ska göra? Jag ska leva. Leva genom att åka på dagsutflykter, skriva, måla, läsa en bok för glädjens skull, äta glass, vara vid vattnet, umgås med nära och kära, försöka introducera några bebisrutiner (känner sådär inför hela rutingrejen men det är ett helt annat inlägg) och bara vara förälder.

Ska du verkligen göra det? Förvånad.
Alltså, du har fortfarande tänkt göra det? Underton av misstro.
Ja, jag hade då aldrig klarat det. Skulle aldrig valt det. Budskapet är - detta är vansinne.
Är det inte bra att vara hemma första tiden? Budskapet är - du är onaturlig.

När jag visade mig opåverkad ändrade alla uttalanden riktning.

Du om någon skulle klara det. (Tack, nu är vi äntligen påväg åt rätt håll.)
Hur går det? Du vet väl att det bara är att ta en paus om det blir för mycket? (Är det så farligt att det här faktiskt går bra?)

Ta det med en nypa salt. Jag vet att många faktiskt bara velat väl.



Jag har sällan skådat större misstro och förvåning än när jag outade att jag skulle fortsätta studera trots att mini skulle göra entre. Jag blev i min tur lika förvånad över vilka friheter människor tog sig. Det är faktiskt både korkat och elakt att smula sönder andra människors val. Värst av allt var ifrågasättandet från dem som inte ens har egna barn och från dem som inte vet hur universitetsstudier fungerar. Men kanske var det tack vare er som drivkraften växte sig oförstörbar. Och kanske är det tack vare er som jag nu sträcker på mig - stolt över att ha tagit mig igenom den här terminen.

Tentan på 22,5 poäng är färdigskriven. Och ja, det här är faktiskt jäkligt stort för mig. Jag bestämde mig för att ro det i hamn och jag gjorde det. Det har inte varit problemfritt. Jag har längtat hem många gånger de dagar jag varit i Göteborg och under de mest meningslösa samtalsövningarna har jag undrat vad jag egentligen sysslar med. Men jag ångrar ingenting. Och mini har definitivt inte tagit skada. Istället har hon fått utveckla en storslaget bra (med tanke på hur samhället ser ut) relation till sin pappa och utmanat blodtrycket hos sin övriga familj emellanåt. 

Nu välkomnar vi däremot föräldraledighet, sommaren och livet. Vi kommer aldrig låta någon smula sönder något för oss igen. Just idag vet jag exakt vad jag har för kapacitet. Och jag kommer aldrig någonsin låta någon få mig att tvivla på det igen. All kärlek.

 

Jag tittar på Halv åtta hos stjärnorna. Och inser att Janne Schaffert inte bara är en av världens mest storslagna musiker. Han är dessutom en bra kock i ett fantastiskt fint kök i ett fantastiskt fint hem. Här blir vi inte mindre sugna på att flytta.

Men trots längtan efter något nytt så måste jag säga att jag just ikväll trivs otroligt bra under täcket i tvsoffan. Jag har avverkat sista dagen i skolan för den här terminen och är bara en liten tentafråga ifrån min föräldraledighet. Därefter tänker jag sträcka på mig, le litegrann och känna stoltheten över att detta inlägget inte skrevs i onödan.

Snart. Snart ska jag ha kameran och anteckningsblock med mig överallt. Plocka fram penslarna, åka på dagsutflykter och samla ihop alla livets ambitioner. Snart.

Hyllning, kärlek och eloge till fröken Star Quality.

Här rinner känslorna över likt en fredagkväll för snart tio år sen. Nästa gång jag tar ett glas vin med en vän vet jag vilken skiva som rullar. Satan i gatan, vad fantastisk hon är.

(Ps. Ännu en tentafråga avklarad. Ds.)

Jag packade in mina närmaste i bilen och svängde ut i naturen idag. I ett hopp om en lättare strid mot en marodörbebis. Mycket nytt att utforska och ljud som inte studdsar mellan väggarna kändes som ett smart drag. Det har verkligen inte varit awesomeness speaking idag. Men ett eftermiddagsäventyr gjorde alla gott. Jag älskar öppna landskap, vinden i håret. Ikväll känns det längesen som jag uppskattade lugnet från soffan bland tända ljus så här mycket. Det är memyselfandI, godsaker och Eurovision som gäller.

Fått upp öronen för fröken Maggio.
Vaknat varje morgon och känt mig som femtio svåra år.
Undrat när mini ska lära sig att sova längre stunder om dagen? 
Träffat ett oväntat fint kärlekspar.
Snubblat över det här inläggets sista del för tredje gången och undrat vad fan det är som händer.
Haft middagsgäster för första gången sen mini föddes.
Letat efter guld i en silverhög och uppfattat det som bortkastad tid.
Tagit ett steg tillbaka i ett försök att passa in och förklarat det som en jävligt dum idé.
Fortsatt stirra på tentan med apatisk blick.
Känt en stark längtan efter att flytta.
Och känt att det här tillväxtsprånget är det ettrigaste i historien.

Jag tog en bloggpaus. För att återfinna inspiration till orden som är som bortblåsta nu gick jag tillbaka ett år i bloggarkivet. Jag läste utkast efter utkast från tvåtusentios maj. Jag gjorde ungefär vad jag gör nu. Tentapluggade halvhjärtat och njöt av vårsommaren. Enda skillnaden var att jag hade tid att trolla med orden och förlora mig i konsten.
Hur magnifikt det än låter så var jag inte särskilt lycklig då. Jag hade allt. Men jag var kaoset personifierat. Därför känns det rätt fantastiskt att året senare sitta tillbakalutad efter att ha ägnat en förmiddag åt den här vårterminens tenta, lekt med mini samtidigt och ändå lyckats bocka av fråga ett.

Ps. Jag tänker att det finns mer tid för glamouröst bloggande när tentan är färdigskriven och jag går på en välförtjänt föräldraledighet. Ja, på heltid.

Det blir visst alltid katastrof i köket när jag ska freewheela, tänker jag medan het olivolja på ugnsbotten skapar dimmiga moln i hela köket. Det fanns åtminstone en ambition till avokadoröra med lax på grillade smörgåsar. Å andra sidan har mycket blivit sådär ljummet idag. Morgonen startade för tidigt och flickebarnet har aldrig riktigt lyckats komma till ro. Men nånstans i mitten av det här har jag hunnit utmana mina snickerikunskaper och suckat över hysterin som kommer med solen i den här småstan.

En stund senare.
Det blev visst kvällsmat idag ändå. Och med det så blir det läggdags tidigt. Det är enklare att gå i strid mot allvarlig ångest som utvilad - imorgon flyger en mastodonttenta upp där nerifrån. Det blir dags att plocka fram skygglappar och säga "morsning, vi ses om några veckor" till sin omgivning. Men det gick ju vägen sist, om ni minns, trots allt det där. Det här med att välja svåra vägar alltså... Så jäkla korkat.

Här är vi helt slut efter en dag där envåldshärskarinnan kört hårt med oss. Å andra sidan började vi förtjäna det när vi utmanade ödet och ruckade på både en och två av dagens ovärdeliga powernapar. Det som skulle bli en lugn dag i solen bland konstutställningar blev en dag full av snabba vändningar och kreativa lösningar. Men vi hann åtminsone hälsa på både vänner och bekanta.

Ikväll har vi av ren tillfällighet äntligen en kväll tillsammans alla tre. Vi har sagt nej tack till äventyr och låst ytterdörren. Det kockas god mat i köket och jag har hamnat i soffan. Nu startar utmaningen att hålla sig vaken åtminstone någon timme efter att flickebarnet somnat...

Jag tog mig en funderare och insåg att jag faktiskt gillar bloggen som den är. Jag har försökt ändra koncept många gånger men hur jag än försöker är det alltid så här det blir till slut - personlig men inte för privat. Jag namnger sällan mina nära och kära av den enkla anledningen att namnet ändå inte säger så mycket om personen. Jag visar heller inga ansiktsbilder av min dotter av den enkla anledningen att jag 1) huvudsakligen inte är någon föräldrabloggerska och 2) faktiskt inte är bekväm med outandet. Däremot beskriver jag gärna min vardag med mini efter som hon är den största delen av mitt liv.

Jag kommer att fortsätta pussla med tiden för att kunna skriva om det som får hjärtat att sjunga. Tidsbristen är slående och många inlägg påbörjas under morgonen och avslutas under sen kväll. Men det gör faktiskt ingenting. Att lägga planering åt sidan ger tid för eftertänksamhet och man hinner hitta nya sidor hos sig själv varje dag. Men det händer givetvis att jag längtar efter sånt som brukade vara en stor del av mig. Konsten. Ja, ibland saknar jag till och med melankolin. Men jag börjar förstå att var sak har sin tid. Och att det faktiskt inte är något fel i det.

Om 4 veckor är den tuffaste tiden i mitt liv över. Jag har fött barn och studerat. Jag står med ryggen rak med endast ett stort leende över till dem som tvivlade. På mig. Jag har en tenta kvar att piska. Sen, hoppas vi att tiden räcker till. För resten livet. Godkväll.

Mini är mellan 16-17 veckor. No words needed.

Och medan vi charmar öronen av varandra och tar vara på tiden när den väl är avslappnad. Så passar jag på att fundera vad jag vill göra med den här bloggen - vad det ska skrivas om och hur det ska skrivas om det. På återseende.

"Jag har grupparbetat med en seg LSS-utredning, tappat ut ett gammalt kaffefilter på golvet, nästan krockat bilen och gjort en mängd andra sega saker bara som bevis på att det faktiskt är måndag. Nu är jag hemma och helt utan energi att hitta på något livsavgörande."

Så långt hann jag skriva innan mini förvandlades till terrorist och gick all in för att smula sönder sin ena förälder. Gode värld. Vad är det frågan om? Detta är så inte okej. Nu jäklar ska det ätas godis och soffmysas. Äntligen har hon somnat.

Herregud, mini har förvandlats till en kvällsterrorist och inkräktar med storslagen glans på föräldrarnas heliga egentid. I skrivande stund sover hon fortfarande inte.

Jag har haft några intensiva dagar och därför inte hunnit lämna några rader. Sedan sist har valborgsfesten, som jag nämnt i förbifarten, gått av stapeln. Jag och tre tjejer till stod som arrangörer med temat 1920-tal. Det blev en lyckad tidsresa med god mat, stämningsfull musik och skönt folk. Jag älskade känslan av alla fina vänner på ett och samma ställe. Note to myself: dum idé att gå ut lika hårt som man gjorde innan en graviditet.

 

Fler rader kommer när det finns tid.
(Glöm inte twitter @kedjebrev.)