When you need something to belive in
Jag befinner mig fortfarande mitt i tentastrid. Så det här med att få ner rätt ord för rätt känsla till er känns inte enkelt en kväll som denna. Jag svamlar och vet inte vad jag vill få fram. Skriver, raderar, skriver, raderar. Jag har varit lite av en slagen hjälte idag men skrattat mig igenom några timmar med sköna grabbar. Ibland är det fortfarande så jag trivs bäst. Det är skönt att se hur både jag och människor runt omkring förblir samma trots att livet tar vändning. Det var allt jag ville.
Det blir några dagar hemma nu. Skrivande, tedrickande och promenader genom en vinterkall småstad. Ödet har visst ett finger med i spelet lite varstans och känsla för vad som passar sig. Idag gjorde Winnerbäck mig sällskap på tåget hem. Han berättade om brustna hjärtans höst. Hur man kan dränka sig i minnen eller litervis i vin, men att allt ändå är gjort. Sedan var det något om att vattna växter än. Jag vill se det som vackert.
Och vågorna dom kraschar över
Söndagmorgon med en kopp te. Fin höstdag. Jag har inte rest mig ur sängen än. Nöjd över att ha sovit en hel natt utan minsta vaken tid. Det var månader sen. Igår gick jag och mini in i färdsträckans sista tredje del och jag är officiellt höggravid. Jovisst, tänker jag som fortfarande dansar runt lätt och smidigt. Men det är något man aktar sig för att säga. Folk i allmänhet tycks älska anekdoten vänta du bara när det gäller både graviditet och livet efter - trots att de många gånger inte har en aning. Ni anar inte vilka kommentarer man får och hur många åsikter man tränas i att stänga av.
Nåväl. Jag orkar inte fly längre, det är andra som rusar nu sjunger Hellström medan jag överväger att ta tag i pluggandet. Jag har fått två tentor utdelade och känslan av det är som att bli delad mitt itu. Jag har en idé om att bli färdig innan nästa vecka är slut. Det skulle innebära en vecka ledigt innan nästa kurs. Vi får se om jag lyckas. Jag ville egentligen ha sagt att det finns en anledning bakom uteblivna svar på kommentarer, innehållslös uppdatering och dåligt med foton.
Utkast: Okt. 16, 2010
I hope this song will guide you home
Ja, just din
...som att kastas
mellan trygghet och panik
Jag är en sån
som minns detaljer i alla farväl
men nånting viskar
att det här förblir ett vi ses
Så låter det en fredagmorgon som den här. Den här hösten är lika lömsk som den är vacker. Jag sitter här med en kopp te. Väl medveten om att jag borde ta tag i en tentafråga om socialpedagogik. Men jag har fastnat. Jag har bomull i huvudet och den stackars föreläsaren som gjorde allt för att bena ut ämnet igår lyckades inte nå mig. Tablån påminner lite om matadorens hopplösa kamp mot tjuren ferdinand. Om man kanske skulle välkomna helgen istället? Gå en sväng på stan i solen, handla fredagsmys och ta lite foton...
Punkt punkt punkt
Det är ruggigt ute idag. Och jag har ägnat min senaste timme åt att vara jävligt matt. Jag har tröttnat på att stånga mig blodig över människor som hör men faktiskt inte lyssnar. Jag har även tröttnat på att livet tar orättvisa vändningar för dem som faktiskt inte förtjänar det.
Jag svalde en känsla av hopplöshet nånstans mellan minutrarna. Någon krökar bort dyrbar tid, någon tycker att pengar är livets helhet, någon har glömt vart den en gång kom ifrån, någon slutar lyssna för att det är jobbigt att bli berörd, en annan försöker hålla sig vid ytan och en tredje bara ser på. Vart är vi på väg?
Innan allt det där gick jag oduschad länge, skrev färdigt en tentafråga, planerade in ett studiebesök, gick en långpromenad i skogen, drack te och hade det gott. Ikväll ska jag ta vid där det slutade och göra som så många andra - bara bry mig om mig själv. Och mini, så klart.
As simple as that
Jag skriver om varför bilar brinner och varför det kastas sten på poliser i förorten. Livsvillkor, allting handlar om livsvillkor. Tänk om Blondinbella skulle skriva om sånt istället för varma välkomnanden på Plaza hotell?
Jag har varit en bättre människa idag. Jag har bestämt mig för att inte börja gravidgnissla offentligt än på några veckor. Det blir så långdraget. Men jag kan bekänna att alla spegeldagar inte är guld. Egentligen väldigt barnsligt.
Jag hann allt jag ville idag. Tänk vad vilja, energi och en fin höstdag kan göra. Dagen startades i simhallen och avslutades i soffan med tjejerna. Tiden emellan är ett gytter av färdiga fotouppdrag, traderatrassel, brödbak och påbörjad tenta om identitet och livsvillkor. Det är mycket nu. Men det är fortfarande så här jag fungerar bäst.
I thank god that I finally found you
Det är måndag. Jag startade dagen klockan fem. Jag fick skrapa bilrutorna. Det var åttahundra grader varmt på tåget. Jag spillde kaffe i biblioteksboken. Vi hade rollspel på föreläsningen. Och vi fick en hemtenta utdelad. Lite för många poäng i kategorin fel-fel-fel här och låt oss säga att dagen har fortsatt på det spåret från början till slut.
Med ett undantag - det fina återseende som blåste omkull mig på tågperrongen under eftermiddagen. Det var längesen jag blev så glad över att se någon. Vi övade falsett tillsammans som pyttisar, löste kärleksproblem åt varandra och sjöng K-ci & Jojo's All my life när vi hade blivit för gamla för röda-vita-rosen mellan husen. Och för första gången tog jag emot orden du kommer bli en grym mamma med röda kinder för jag vet att avsändarens hjärta slår uppriktiga slag. Jag hyser full ödmjukhet och all kärlek för den godhet som blåser omkull mig lika hårt nu som då. Fina Lillebror.
Ikväll dricker jag te och läser bloggar skrivna av människor som sköter själva rollen lite bättre än vad jag gör idag. Imorgon sover jag länge och myser i min egen takt. Jag har mycket som borde göras. Men borden har aldrig varit min grej.
Time flies
Nånstans har man i alla fall kommit
och man vet vad man behöver
Is there a ghost in my house?
i en flock vackert rigida skalbaggar
Jag rör mig tyst
hör egentligen inte hemma där
Jag vet inte varför
men jag återvänder alltid
Sökandes...
Det var nog något vi sa eller gjorde
som förändrade mitt liv
Idag är en sån dag då det känns som allting stagnerar och jag i tystnad undrar om jag ens är på väg nånstans? Otroligt löjligt. Det räcker med att blicka bakåt och lägga handen på magen för att känna farten. Men än dock. Jag är nog kroniskt rastlös. Även om det lugnat sig betydligt det senaste så verkar det ligga i bakhåll då och då - behovet av en ny kick som tar mig nånstans.
Jag pluggade hemma idag. Men tröttnade snabbt och åkte runt bland höstlandskap med mamma istället. Jag älskar slätten och färgerna. Jag tror det kan lugna vilket inre skakande som helst. Fast mamma lyckas bra, hon också. Ikväll låser jag in mig, tänder ljus och myser framför ett enkelt fredagsnöje som Idol. Jag ska leta fram akvarellerna också. Som städades bort i någon manisk period, häromveckan.
I'm gonna confide in you
Röda rosor till mig. Från han som aldrig glömmer bort hur man gör sitt bästa. Ikväll känner jag mig extra värd dem. Jag var tveksam till om jag skulle stå pall idag men jag gjorde det. En dag med start i gryningen och sen hemkomst känns som rena segern efter en veckas hemmaplugg.
Jag mår egentligen väldigt bra. Jag är varken tung eller osmidig. Däremot är det oförskämt tungt att andas i perioder och yrselattacker sveper förbi när jag minst anar det. Det var något om tryck mot lungorna, något om dåligt blodvärde och ett kärleksfullt skratt om att alla tjejer inte är konstruerade för graviditeter. Count me in. Men visst är det värt det...
...så jag fortsätter att andas mig igenom jobbiga minutrar för att snabbt kunna återgå till livet. Idag har jag haft en fängslande förmiddag, blivit säker på att jag nångång vill arbeta samordnande med ungdomar, promenerat genom Haga, påmints om varför jag en gång förälskade mig i Göteborgspulsen, fikat med en fin vän och tittat på träd i alla färger från ett tågfönster med Robyns akustiska Hang with me i öronen...
Here comes the sun
Jag blir glad av att sparka höstlöv och jag blir glad av att köra bil bland träden i alla färger. Det är så vackert nu. Min knackiga sömn fortsätter och jag vaknar alltid skamlöst tidigt. Så idag åkte jag iväg tidigt och startade dagen i simhallen. Jag fortsatte loppet med att lämna blodprover (not cool) bland alldeles för många som hade samma plan.
Resten av den här dagen ska jag mysa runt i raggsockar och stor skjorta. Det doftar kaffe i köket och jag har plockat fram kurslitteraturen. För vilken gång i ordningen den här veckan vill jag inte ens tänka på. Men idag ska jag ta mig i kragen och se om det åtminstone finns något hål att täppa igen...
Med Winnerbäck bland tända ljus
Mitt ödmjukaste tack
Jag skulle precis hoppa på tåget när mobilen plingar till. "Kom inte hit, föreläsningen är inställd!" Gissa om jag har bra vänner där borta? Jag besparades tre timmars tåg och tre timmars flitigt antecknande. Underbart.
Istället tände jag några ljus och satte mig vid köksbordet för att skaffa mig en överblick av kurserna. Allt är under kontroll. Jag tycks fortfarande sakna en stressgen? Ganska angenämt. Ingen föreläsning förrän på torsdag och med det känns heltidsstudier på Socionomprogrammet nästan lite ironiskt.
Det är kanelbullens dag idag. Typiskt svenskt men jag gillar det. Det blåser höstiga vindar och jag mår bra. Ibland behövs bara en mening för att befästa en förnimmelse. Vad jag ska göra med den? Ja, vem fan vet. Kanske kommer allt till användning i något liv. Nu ska jag ge mig ut på en promenad i blåsten. Senare fika i goda vänners lag.
What it takes
Jag poppar Aerosmith och hemmapysslar. Det är en grå söndag. Inte alls underbart höstigt som på bilden. Men det gör ingenting. För jag har varit seg efter en klarvaken natt. Måste införskaffa skissblock och bra böcker vid sängkanten om de här energikickarna ska fortsätta.
Det har promenerats i skogen idag. Efter det blev jag lite mer vaken i huvudet. Så jag fixade med tvätt medan min bättre hälft och eftermiddagens finbesök målade om en fondvägg. Jag borde pluggat men kurserna handlar mycket om sunt förnuft nu. Jag läser på tåget imorgon, eller senare i veckan.
Ikväll blåser jag undan mina spöken och sänder med det iväg ett mentalt grattis till vad som en gång var min gamla vän demonen. Förr var jag modet själv och skrattade åt hans rädsla för livet. I slutet av sagan blev det jag som brottades med rädslan och han som blev förtrolig. Jag slutade aldrig undra hur han gjorde det.
Fredagspuss
Det är första oktober idag. Höst. Det känns nu mer accepterat att stänga in sig och låta själen blåsa runt i takt med löven. Jag älskar det. Det var en finare dag igår. Men jag gav mig ändå ut på en promenad i morse.
Jag är mentalt oslagbar när jag kan röra mig obehindrat. Är man relativt liten och gammal dansare (med söndertöjda leder) så kommer tydligen foglossningar som ett paket med posten. Jag är vass på förnekelse. Men nu är jag on track på riktigt igen.
Det ligger böcker om dynamisk psykiatri på vardagsrumsbordet. Och jag har sovit dåligt. Två kilo bomull mellan hjärncellerna. Men jag ska försöka ta mig i kragen. Ikväll finns ingen tid. Det ska hämtas en antik och perfekt hallmöbel från blocket och ätas god mat. Har jag sagt att det går bra nu?
Några varma rader
Jag kokade te. Jag tog massa bilder. Och jag kom ifatt. Jag åt till och med lunch på gården, älskade solstrålarna mot pannan och dansade lite bland höstlöven.
Jag har inte varit socionomstudent idag. Jag har varit flickvän, dotter, svärdotter, vän och blivande mamma. Inte en tanke på världens alla bekymmer. Bara fina känslor, frisk luft och mycket kärlek. Om det var välbehövligt? Ni anar inte.
Jag myser framför Idol ikväll och inser att det är fredag imorgon. Tiden går så underligt fort? Men det är en bra sak. Det och att jag andas med ett lugn - som jag faktiskt inte känner igen som mitt? Den annars så envist inneboende rastlösheten har tagit en paus. Jag trodde aldrig att det var möjligt.
Begin to hope
det har jag sett nu på din statusrad
och alla bilder ifrån någon bar
Där verkar du glad
Vi ses på stan
jag undrar om vi borde fika nån dag
Du säger absolut det låter bra
men du har det bra
Ludwig Bell, Håkan Hellström och jag har varit ute på höstpromenad. Nu dricker vi te och pratar om hur kallt det är överallt. Jag har tagit fram raggstrumpor och kokat chaite. Men löven är gula och jag älskar det.
Nu sjunger vi Kom igen Lena och jag blir genast fyra år yngre. Det var något om att hela stan vill ha dig. Ja, det kändes förstås så. Och sen något fascinerande om att nåt så nära kan va så långt bort. Ja, det var så det kändes när vi satt i rasthallen och läste från samma papper.
Men det ljuva livet
Ja, det kom visst hit också
Det finns en midsommarnattsdröm också. Men det tar vi en annan dag.
You don't always have to be on top
Jag stänger av nyheterna för jag orkar inte lyssna. Det står te och tända ljus på vardagsrumsbordet och jag går fortfarande runt i mysbyxor. En spotifylista står på som bakgrundsbrus. Jag har skaffat mig några nya, igen. Det är dop för finaste H's lilla solstråle idag. Jag ska försöka få lite bilder.
(Det händer att jag undrar vad jag sysslar med bland alla halmstrån. Nu får det vara bra. Men så kommer kvällsljusets klimax, minnen visas likt en revy och nånstans där minns jag allting som varmt. Så banalt.)
Jag är tillbaka senare.
Utan trötta fraser.
En klass för sig
Det är lite söndagspunktering här så jag tar det lugnt och myser framför valvakan.
Låt oss vakna till en människovänlig regering imorgon.
Bara vara din vän
Jag skulle vilja säga en massa saker
men vet att jag skulle ångra mig i samma stund
Det skulle bli lite som det där Kent-riffet
"Du lever din dröm
och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften
Tysta pessimisten
bara vara din vän"
Det här är ingenting man läser om i sagorna
Men kanske ändå att jag önskar mig ett crescendo
nästa år
Jag har öppnat butiken, ätit några rutor mörk choklad till en kopp chaite, frusit, tänt stearinljus mitt på dagen, tyckt om höstrusket, försökt vänja mig vid mina nya former, åkt bil över öppna fält, fikat på vårat mor-och-dotter-ställe, tagit lite bilder och nynnat på Hello Saferide. Jag har haft I wonder who is like this one i huvudet i flera dagar. Jag har försökt leva efter de traditionella koncepten, men det tycks aldrig bli min grej.
"Jag ser dig sitta på golvet och måla tavlor
eller läsa litteratur
och smida planer om hur du ska gör något stort för världen
med lilltjejen bredvid"
Någonstans där var lyckan oändligt. För att någon förstod mitt koncept. Ikväll myser jag med tjejerna bland film, ansiktsmasker och nagelfilar.
