KAMERALINS

All respekt åt kvinnokroppen som lyckas vara förvånansvärt återställd en månad efter förlossningen utan några som helst ansträngningar. Är det någonstans man får vara lite fånigt stolt över den här lyckoträffen så är det väl här. R-e-s-p-e-c-t.

Det finns så mycket mer att säga. I natt hade jag orden glasklart på lager igen. Idag, är de borta. Vi har haft en marodörbebis i helgen. Den mänskliga glädjen når emellanåt oanade höjder. Ja, som förälder räcker det ibland med en sån liten sak som att bebisen bajsar igen och panikskriken därmed upphör. Och någonstans mellan tomma blöjor och magdroppar slogs jag av insikten att mammarollen i sig faktiskt inte är den största omställning. Nej, den största omställningen är att livet gått från streetrace till ultrarapid.

Förr var kalenderns dagar alltid nedkladdade med bläck och jag ständigt på språng. Numera står de flesta dagarna oplanerade och livet sköts bland bebisfiltar från soffhörnet. Jag säger inte att jag ogillar det. Jag konstaterar bara att det är ovant och ett koncept som tar längre än fyra veckor att ställa om till. Jag gillar det ljuva livet. Jag kan däremot inte låta bli att längta till då soffhörnet kombineras med vårsol, vassare bebisrutiner och en och annan dag i Göteborg per vecka. Men, var sak har sin tid.

Ikväll satsar vi på onyttigheter och humortv. Imorgon är det vardag igen och om mini sover ska jag börja smula sönder en hemtenta. Om inte så vaggar vi, myser och hemmapysslar tills pappan kommer hem. Då blåser domarn i pipan för sidbyte. Därefter möts planhalvorna för ett restaurangbesök ensamma i sann valentines-anda. Inte att förglömma.