KAMERALINS

Nånting sa åt mig att gå igenom mitt bloggarkiv. Så jag har suttit och läst en stund. Ett bra beslut. Jag förstår och accepterar. Ser ett mönster. September och oktober var mina månader. Mycket insikter och kärlek. Visst var jag riktigt jävla lycklig. Men det small till när du försvann utom synhåll. Så från november fram till det nya året kämpade jag envist med olika överlevnadstrategier.

Jag önskar att jag hade hanterat sorgen bättre och låtit bli att överge mig själv. För det var precis vad jag gjorde. Jag övergav mig själv och lät mig förloras i stormvindar. Jag antar att det var enklast så. Men jag ville aldrig påverkas sådär. Jag ville vara starkare. En liten bubbla växte och blev stor. Men sprack av nålar, gav vika efter tryck. Jag har egentligen alltid vetat - det kan man läsa mellan raderna.

Mitt i kaoset sa någon att förkylningar är tecken på mental förvirring. No shit. Feberattackerna har avlöst varandra det senaste halvåret. Jag är medveten. Men jag är fortfarande inte hel. Jag tillhör den sorten som har svårt att sopa igen spår på ett kick. Varje dag springer tankarna iväg till höstkaoset. Varje dag känner jag en svidande smärta bakom revbenen. Men smärtan är inte lika intensiv och episoderna är kortare. Jag kan känna att längst in i hjärtat - bakom skärvor och sönderbrända broar - så finns hon. Hon vars varma blick och ljusa väsen ingen kan släcka. Nu jävlar ska jag resa mig.