KAMERALINS

Ni får ursäkta min frånvaro och hålla till godo. Än har jag inte lyckats få ordning på livets alla pusselbitar. De blir de största och mest färgglada som får uppmärksamheten. Jag är helt förälskad i mini och när hon tar en powernap från kramar och mjukt prat så passar jag på att ägna mig åt kurslitteratur.

Så fort vi hanterar de rutinerna med en självklarhet så ska jag nog lyckas peta in några ord i bloggen med. Jag kommer ofta på mig själv med att vilja sätta ord på så mycket. Om nätterna när livet känns sådär stort finns alla ord på lager så självklart. Men så fort jag försöker få ner dem någonstans försvinner de lika snabbt som de kom. Ni känner säkert till fenomenet.

Därför kommer jag att citera Karin Jidhe nu, som även hon lever i bebisbubblan men hamnade där någon dag före mig. Hon lyckades så fenomenalt att sätta ord på det som jag inte lyckades med. I all sin enkelhet, dessutom.

"[...] jag tycker om att arrangera blommorna, och gå runt här hemma och plocka och fixa. För att jag vet att det är temporärt, även detta. Och därför kan jag njuta av det.

[...] Man behöver det stora livet. Man behöver känna vinden i håret. Men man behöver också det lilla. Som värmen av en nybadad baby i min famn, eller doften av färska snittblommor, i mitt hem. De står några dagar och pryder fönstret – man har aldrig så mycket blommor hemma som första veckan med en nyfödd. Sen vissnar dom, och veckorna går, och babyn växer ur sina små kläder, och nästa kapitel börjar. Och det är nog därför jag njuter så mycket av att arrangera de här blommorna. Just nu, mitt i livet."

Det är ju så vackert att hormonerna i en nybliven mammakropp får frispel. Och med ekot efter de raderna, så inser jag att jag aldrig någonsin har älskat livet såhär mycket.

Då ska vi se. Det känns dags att lämna några varma rader om det nya livet. Lilla mini och världens stoltaste pappa sitter i soffan och tittar på vintersport så världens stoltaste mamma passar på att uträtta små ärenden vid datorn.

Det finns inga ord i världen som kan beskriva mina senaste dagar. Det finns inte en stavelse som rättvist berättar vad som händer i en människa när man ser sitt barn i ögonen. Livet har kastats om på det mest fantastiska sätt man kan tänka sig. Jag har fått äran att lära mig vad riktig kärlek är och hur det känns att kunna gå genom eld för någon.

Under veckans gång har vi bekantat oss med varandra och fått lite rutin på matning och blöjbyten. Otroligt fina presenter pryder hemmet lite varstans. Och jag njuter av att mysa runt här hemma med min familj och ett gäng värktabletter. Den minst glamourösa biten är konsekvenserna av att lyckas få ut en nästan femkilos diamant. (Jag förstår faktiskt inte hur det gick till? Snacka om urkraft som CV-merit!) Men vi ska nog få ordning på det med. Och ja, förlossningen var långdragen och det gör förbannat ont att föda barn. Men upplevelsen känns långt ifrån så traumatiserad som många får den att framstå som.

Jag återkommer så fort de nya rutinerna sitter lite vassare.
Kort sagt - vi mår alla bra. All kärlek.

Den 18 januari 22.38 föddes lilla mini som vi under utdrivningen borde anat inte var så liten. Med sina 4715g och 54cm fick hon alla att undra vart hon hade gömt sig i "den lilla gravidmagen". Men som hon har förtrollat oss. Hon är helt perfekt. Kärleken och stoltheten är oändlig. Vi är lite som överkörda av ett godståg allihopa så i dagarna myser vi hemma och njuter av nya livet. Tack alla som stöttat och gratulerat. Vi hörs snart!

Det är måndag och därmed ny vecka/övertidsvecka/rastlös vecka. Om jag inte hade haft så otroligt envisa (men ack så mesiga) föraningar så hade jag med naivt mod utspätt med ren dumhet åkt på kursintroduktionen på onsdag. Men någonstans bör väl gränserna dras så det ser ut att bli ännu en lugn vecka skötandes av förpliktelser hemifrån. Plus en och annan förlossning? Jag blir förvånad om den uteblir. För att inte säga rent av förbannad.

Den här förmiddagen har jag gjort vad jag kan för att sudda bort spåren av för lite sömn. Ett sminkat ansikte och kläder som inte innefattar 100% bomull med slitna sömmar brukar vara good enough. Under eftermiddagen ska jag anta utmaningen och promenera fram på stan med fina vännen för lite födelsedagspresentpyssel. Jag sjunger på Winnerbäck idag. Det var något om visor i mitt hår och poesi i mina sår. Nej, man blir nog inte kvitt det där konstnärliga svårmodet ens som blivande förälder. Bra.

Söndagsfrukost med amerikanska pannkakor, färskpressad apelsinjuice, en kopp te och Aftonbladets söndagsbilaga kändes inte fel en dag som denna. Ingen mini ännu, snön har nästan regnat bort under natten och min bättre hälft är sådär manligt förkylningshängig. Allt skulle kunna vara precis lika grått som det låter.

Men vi håller glöden uppe. Har precis haft förmiddagsbesök av blivande bästefaster som med storslagen glans lyckades muntra upp mig med väldigt söta och genomtänkta presenter ♥ Idag planerar jag att baka något gott, fortsätta mitt deckarmaraton, måla litegrann och kanske gå en promenad om jag inte riskerar att slå en volt. På återseende.

 

Nysnö på gatorna och stelbenta människor på trottoarerna här utanför. Jag skulle gärna göra dem sällskap i trängseln på torget en lördag. Eller i någon överfull klädbutik där det alltid finns någon att hälsa på. Ja, det annars så utmätta konceptet känns idag högt rankat.

Men kanske är det bara en hägring, ett resultat av den sju-svåra-år-känslan som hänger över mitt tak idag. Jag är helt utmattad. Låt det inte bli långdraget för jag saknar det stora livet. Och de stora orden. Idag är det deckarmaraton och en tekanna som gäller. Inte illa. Men ni vet att det här inte är min melodi en längre tid.

Det är fredag och graviditetsräknaren visar 0 dagar kvar. Jag har aldrig hängt upp mig på dagens datum. Men nu när det faktiskt är här så känns det mest overkligt. Som en känsla av att tåget är inställt. Å andra sidan är målet inom räckhåll mer nu än någonsin så känslan är väl egentligen ganska dubbel. För att inte tala om humörstyrd och dessutom försiktigt kryddad med rampfeber. Utan att spekulera djupare kan jag i alla fall konstatera att kroppen laddar ♥

Efter lite småturer hit och dit under dagen och några timmar i köket dansandes till Eldkvarn, så ska jag nu peka fram ljudboken och ge mig ut på en promenad. Ikväll är det fredagsmys. Kanske att jag gör kocken sällskap (för en gång skull) och försöker dansa ut mini bland grytorna...

Jag vaknade upp till 10 minusgrader, frost i träden och kvittrande fåglar idag. Trots några väldigt fina dagar i ryggen så har jag mellan kaffekopparna med fina människor lyckats snubbla över småsintheten när den är som värst. Jag måste erkänna att det inte riktigt fanns energi till det och den annars så starka motståndskraften lyckades glappa en aning.
Så efter frukost och en stund framför kursböckerna pälsade jag på mig för en rensande promenad. Alltid lika effektivt, tänker jag nu när jag återigen landat i soffan. Jag gör mig en lugn eftermiddag idag med te och tända ljus. Man kan nog påstå att den sprudlande energin vilar idag.

Jag vaknar ofta med ambitionen att skriva ett blogginlägg under förmiddagen. Dels för att det alltid finns något att sätta ord på och dels för att ni inte ska hinna hoppas att storken är på ingång. Men av någon anledning så har de senaste dagarna lyckats gå väldigt fort (och i den här perioden av livet känns det som ett angenämt problem). Mycket kaffe och tid med nära och kära blir det och känslan av uppbackning är storslagen. Det räcker så, idag.

Utkast: kl. 14:39
En taggbuske till barnmorskor som envisas med påpekanden om att det kan vara lång (med långt å) tid kvar. "Statistiskt sett föds flest barn i vecka 40 men vecka 42-43 är inte alls ovanligt..." Ljug eller knip, en spontan tanke.

Utkast: kl. 22.05
Jag köpte mig ett par örhängen och spenderade dagen omringad av otroligt fina människor istället för att smaka på orden mer än nödvändigt. En förmiddagsfika här, en eftermiddagsfika där och sköna timmar med pyret i soffan hela kvällen. Livet är skönt. Och jag kan inte nog poängtera vilka vackra pärlor jag lyckats få i min samling.

Skolbussen stannar utanför mitt hallfönster och det lyser i högstadieskolan rakt över gatan igen. Uppe hos mig puttrar kaffebryggaren och för att jag inte ska bli sådär fånig och tro att livet drar igång för alla utom mig, så, har jag mailat in en slutgiltig uppsats och plockat fram etnicitet- och migrationsböcker. När M kommer hem ska vi äta lunch på stan och jag kan låtsas att jag tar en paus ifrån något som gör mig viktig.

Jag somnade med färg på fingrarna igår. Löjligt förtjust över insikten att barntavlor faktiskt kan bli ett kommande projekt. Jag har ytterligare nånting färg-och-pensel-aktigt på gång när mini får sina första besök, men mer om det framöver. Utan sånt här småprojektande skulle hemma-på-obestämd-tid-grejen göra mig totalt snedvriden. All beundran till dem som lyckas vinna kampen mot rastlösheten ♥

Idag har jag sprungit i trappor och funderat över hur länge kroppen hade tänkt signalera att något är på gång innan the fat lady sings. Om jag är understimulerad? Jovars. Lyckliga jag som har en fin familj som gärna (nåja?) vallar runt det rastlösa fåret. Idag följde mamma med på söndagsshopping och jag undrar tyst vad den här graviditeten egentligen har kostat.

Nu har jag tänt mina nya ljuslyktor och välkomnar kvällen med Herr Winnerbäck. Söndag 13.3.99 berättar om en tonårstid och nånting som gick fel, Dunkla rum om ett gäng vänner som aldrig riktigt förstod varandra, Hjärter Dams sista sång om det som hände om och om igen men aldrig fick något vidare slut och Järnvägsspår om ett kapitel som begåvade min syn och fortfarande tidvis blåser förbi med det. Ja, det finns nånting för allting...

Och så var sista veckan här. More or less. Jag minns att jag alltid tyckt att den där fyran och nollan känts otroligt avlägsen. Nu undrar jag mest vart tiden tagit vägen och känslan av overklighet dyker fortfarande upp då och då.

Idag går jag återigen hand i hand med (det som tidigare gravida pärlor och nu jag känner igen som) kroppens dödstöt innan den ger nytt liv. Därför går jag all in för helgen och myser omkring hemma i raggsockar framför olika dvd-boxar och kanske ett och annat bakrecept.

Idag är jag glädjen personifierad. Det är högst ohälsosamt (för mig) att stänga av hjärnan sådär som jag (nästan) lyckats göra de senaste veckorna i väntan på något stort. Men nu är jag som vanligt vaken och inspirerad efter en dag bland kära återseenden och en känsla av att vara på väg någonstans. Det är tydligt att mina fötter står mycket stadigare nu än tidigare årstider och det är stort. Vår uppsats var dessutom förvånansvärt korrekt vilket tyder på fantastiskt samarbete och fin handledning. På vägen hem spelades Guns n' roses på bilradion. Jag kände tveklöst en känsla av seger och tillit till de finaste delarna av livet.

En stor klapp på axeln och eloge till fröken Rastlös idag. Nätterna är fortfarande en skämt bestående av frustration och tidvis höga utrop som "kom igen, ge oss ett slut på det här nu". Men när förmiddag blivit eftermiddag och en kopp kaffe med mamma runnit ner satt jag med huvudet i böckerna och fick oerhört mycket gjort. Schemat och upplägget för kommande kurs ligger ute och som jag ligger till nu kan det omöjligt bli problem att kombinera det med bebiseriet. Lyckan är gjord.

Nu är jag precis inkommen från en promenad där jag insåg att min termobeklädda skugga i gatlamporna skulle kunna förväxlas med barbamammas. Jag skrattade bort det med tankarna på att det lilla hjärtat snart är här ♥ (Fast om jag inte visste bättre skulle jag kunna citera Hellström med orden "..att nått så nära kan va så långt bort".) Imorgon återvänder jag till universitetskorridorerna för att opponera uppsats och se en annan del av livet. Jo, lyckan är nog gjord.

Efter en graviditet på snart nio månader och ständiga garderobsutmaningar de sista tre måste jag nog erkänna mig besegrad av modeklorna. Jag är pråligare än jag velat se. Kläder är roligt. Och att kunna välja obegränsat är en boost. Fast å andra sidan är det kanske inget märkvärdigt, vem tycker inte om att känna sig fin? Nu vill jag ha vår.

Jag läste precis en artikel i en riktig chic-latte-mamma-tidning om Ida Redig. Jag vet inte vad det var men jag fastnade. Lyftes upp och inspirerades. Kanske var det hennes relativt unga ålder och envishet att kombinera olika roller som gjorde det. Kanske var det för att jag nånstans mellan raderna såg en bit av mig själv. Och blomman fick det vatten den skulle ha...

Jag är inte rastlös idag. Jag har lyckats acceptera ovissheten, sluta vänta hysteriskt och istället älskat känslan av att vara en helt vanlig tjej på ett café och strosandes i tjejbutiker med en bästa vän. Jag har de finaste vännerna och ett otroligt häftigt liv ♥

Vackra rader
Meet you all the way
En plusgrad
Och nånting i luften svårt att förnimma

Jag har styrt upp opponeringen med finaste J över telefon med en apelsin och en kopp te bredvid. Allt i sin ordning och precis som vanligt - fast hemma från soffan.

Allting jag tar mig för sker med lite längre eftertänksamhet nu för tiden. Man skulle kunna säga att allting tar längre tid. Eller att jag slappat till mig. Det är befogat och högst normalt, säger man. Men idag startade jag dagen ovanligt tidigt och kände med det igen en vilande glöd. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag tänker att livet gärna får börja nu.

Det är tisdageftermiddag. Jag läser en kursbok, lyssnar på vardagstrafiken, dricker kaffe och planerar att gå en promenad i slasket när mörkret har lagt sig...

Här har vi tvingat fram gladare tag idag. Det här resan är trots allt en väldigt liten period av ett helt liv och rent fysiskt mår jag väldigt bra. 

Jag har precis landat i soffan efter en vinterpromenad och en stund vid ett lyxigt dukat bord. Tidigare idag vimlade jag runt i inredningsbutiker och tyckte om känslan av vanlig söndag. Men människor är inte min stora favorit den här perioden av livet så efteråt valde jag en lugn eftermiddag. Ni vet hur det kan vara. Jag har till och med undvikit facebook de senaste dagarna - alldeles för lättpåverkad av folks manér.

Imorgon drar en ny vecka igång. En januarivecka. En tvåtusenelvavecka. Jag ska umgås med de som ger och inte tar, granska en uppsats och om ingen mini tittar ut så åker jag till storstadsluften i slutet av veckan för att opponera personligen. Det känns välbehövligt. Jag har tröttnat på Nyhetsmorgon och längtar efter livet.

Vid tolvslaget beskådade jag fyrverkerier från ett vardagsrumsfönster med en känsla av att det är nu livet börjar. Det var vackert och jag var glad.

Idag vaknade jag med lite kvalmig luft i bröstet som jag försökt råda bot på genom att städa ut julen och släppa in nollgradig men frisk luft. Nej, inget vidare rus under årets första dag. Men jag tänker faktiskt tillåta mig själv att vara hängig och taggig idag.

Det börjar bli frustrerande med en medicinboll på magen och ocharmigt färgade ringar under ögonen. Det börjar bli otroligt segdraget att inte veta hur livet ser ut från dag till dag. Det börjar kännas svårmodigt att inte veta hur jag ska förhålla mig till pluggandet och vad som bör prioriteras. Kort sagt - Jag har tröttnat på att gå på halvfart hand i hand med Herr Ovisshet och kommande veckor känns som en mindre evighet.