KAMERALINS

What can I say? Nyårskrönikan för år 2009 skiljer sig lite från de tidigare årens texter. Den är öppen och sårbar. Ja, jag har skrivit en varje år. I varje blogg. Det borde ha blivit några stycken nu. Jag har läst orden för år 2008. Vilken sprudlande människa, är det hon som är jag? Jag skrev om 100 kilo framtidsångest. Vilket slöseri med tid. För det blev ju bra...

Jag flyttade till en större lägenhet. En personligare. I början av 2009. Här bor jag än idag och i skrivandets stund står flera stearinljus på vardagsrumsbordet. Släktens tavlor på väggarna. Som en ständig påminnelse om vem jag är.
Jag fortsatte att jobba inom skolan. Det natursköna område jag lekte runt i byttes ut mot ett annat, men precis lika underbart, område. Svart tavla. Vita kritor. Det lärarvikariat jag kom över var det mest fantastiska jag gjort. Och barnen. Vilken enorm drivkraft de väckte hos mig. Jag ville nå längre. Jobba från annat håll. Slippa slåss om vikariaten. Så när sommarlovet kom kramade jag barn och tog emot blommor med siktet inställt på att läsa till Socionom. Inte hela visionen, men ett steg i rätt riktning. För att samla kraft lämnade jag vårdrocken till att damma igen och kopplade på charmen inom butiksbranschen. Vilken avkoppling! I'm still going strong och butiken ligger mig varmt om hjärtat.

Jag hade en fin sommar. Jag hann vila upp mig och spendera tid med nära & kära. Den första september satt jag på introduktion till Socionomprogrammet på Göteborgs universitet. Jag levde en vibration högre än vanliga dödliga i flera veckor. Vilken kick att äntligen känna sig på väg i rätt riktning. Och så många fina vänner jag har mött. Kärleken är stor.
Men, trots lycka och höga vibrationer, så åkte jag många gånger direkt till sjukhusets bleka patientrum och bläddrade igenom introduktionspappren vid min mormors sida. Ja, det är ingen idé att censurera längre. Släktens största och mest stabila skepp är min mormor. Vid piggare stunder tog jag med mig kurslitteraturen till servicehemmet och läste några rader mellan skratten och klirren från kaffekoppar i min mormors rum. Långsamt fick jag se hur teorin i mina kursböcker krockade med praktiken på servicehemmet. Jag har under hösten bekantat mig med Lex-Sara och varit jävligt stolt över att bära samma DNA som min mamma i hennes debatt om rätt och fel med vår kommun.

Den sista dagen i Oktober försvann marken under mina fötter när min mormor tog sina sista andetag. Och här tar orden slut. Min kaxighet räcker inte längre. De som ser mig utifrån skulle nog säga att jag har tagit det hårt. Och ja, jag har tagit det hårt. Men orden räcker inte. Det spelar ingen roll att "det var skönt för henne att vandra vidare" eller "hon fick ett långt och innehållsrikt liv". Det är ett konstaterande, javisst. Teori. Sanning. Men det tränger djupare än så. För mig. Jag och min mormor har varit ett team. Alltid. Och när man förlorar en del av ett team, så kan ingen ta för givet att man ska fungera likadant längre. Jag fungerar inte likadant längre. Jag är tom. Och har under vintermörkret letat efter ett nytt sätt att fungera på. Jag har inte gjort det bra. Jag kan rent av ha gjort det förjävligt. Stängt ute så många. Låtit gnistan slockna. Varit arg för att samhället fortsätter som vanligt och att jag inte gör det. Men jag har lovat att aldrig döma migsjälv. Vi gör inte så. I vår familj. Så det ska jag inte.

Jag börjar hitta ut ur dvalan nu. Gnistan blir till glöd. Julledigheten har varit nödvändig. Trots mycket mörker så har år 2009 varit långt ifrån off the record. Jag har skaffat mig mål och visioner, lärt känna så många vackra människor, lärt mig att prioritera mig själv och insett vilken fin familj jag har. Jag har dessutom lagt tid och pengar på nöjen, berikat mig med spelningar och musikaler vid precis rätt tillfällen. Låtit konstnärsådrorna vakna till liv även i mig, vågat mig på två fotoutställningar, plockat fram penslarna igen. Ja, det blev faktiskt ett new year och inte just another year.

År 2010 ska spela i samma liga. Ingenting är eller kommer att bli som förr. Men jag tvingar mig själv att se det som en bra sak. Oddsen spelar med mig. Nyårslöften borde jag inte ha för alla inblandades skull. Men en sak borde jag ändå lova mig själv - att släppa kontrollen och låta situationer verka ut av sig självt. 2010 borde bli ett år med temat: relax & reconnect. Med viss betoning på borde. Jag har fortfarande och antagligen alltid en tendens att välja svåra vägar.

Jag skålar för det och för dem som står mig närmast om hjärtat vid 12-slaget. Allting handlar egentligen om att acceptera sig själv och livet runt omkring. Först då blir sinnet stilla. All kärlek och tack för allt stöd under vintermörkret. Tack till er som inte gav upp trots att mitt mobilsvar gick på alldels för ofta och till er som visste att jag kommer när jag är redo.

Truly yours.
Linda