KAMERALINS

- Tänk om du kunde sluta vara så förbannat kryptisk? Eller är det kanske poetisk.
- Men herregud? Nu bad du henne nästan vara någon annan än den hon är.





I just den stunden ville jag krama båda två. Det fanns kärlek i orden. Istället log jag snett och mumlade något om hur vackert det är att vara är olika. Man kanske inte förstår allt grus som andra människor bär på men det finns både charm och kunskap att hämta i det.

Jag har haft sommarlov i fler veckor nu. Dammlagret över kameran är borta och jag har sprungit barfota över grönt gräs. Jag har gått långpromenader längs älven och legat i en solstol till ljudet av gungande vatten. Jag har läst böcker och pysslat hemma medan filmerna jag kan utantill har rullat som bakgrundsbrus. Inga akademiska slingor här inte. Om jag saknar det? Nej, mest att vara påväg någonstans.

Det hänger alltid en förtrytelse över mig och den här stan när jag upplever att tiden står stilla. Det är då jag byter miljö om så bara för en stund. Denna gången hade jag både insikt och framförhållning. Över midsommar bor jag på ett strandhotell och andas in ren luft...

Undra hur många hjärtan man får i sin hand varje dag.
Utan att man ens är medveten om det.



Jag gör som större delen av världen och tittar på prinsessbröllop idag. 
Det är fantastiskt med alla vackra människor och kärleken känns ända hit.

Onsdag, första dagen på veckan då jag faktiskt hade ett ärende uppskrivet. Jag har precis kommit hem. Idag har Melissa Horn fått följa varje fotsteg jag tagit. På morgonpromenaden, på gräsmattan och i bilen. Idag skulle alla sånger kunna handla om mig.

Jag skrattade högt idag när någon bad mig sluta leva i fablernas värld. Det är en svårarbetad konst att vara människa. Jag har vanligtvis inga mönster som jag lever efter. Jag trivs bäst när livet får ta mig dit det vill. Men när det gäller delar av framtiden så vill jag av okänd anledning gärna ha sagobilden uppmålad. Det är fint, men väldigt dumt. Jag ska sluta med det. För det skapar press och blir sällan som man tänkt sig.

Jag lever hellre med insikten om att allt är föränderligt, det är trots allt så jag är uppväxt. Med de orden skrivna så ser jag svajande träd utanför mitt sovrumsfönster. I samma stund inser jag att jag har två vänner på förlossningen idag. Det är helt fantastiskt och en mening med livet. Mina middagsbekymmer och vilken film jag ska se ikväll blir helt plötsligt små i jämförelse.

Fler prinsessbilder som utlovat.
Hon är lite av mitt finaste.

  

Det har börjat skymma. Himlen är lika sagolik som rosaröd. Med ett befriande andetag lutar jag mig tillbaka och inser att jag klarade juridiktentan. Jag vet inte hur det gick till. Jag vet bara att jag klarade en högt dramatiserad kurs med alldeles för lekfulla ambitioner. Plus en känsla av ett rött blinkande underkänd i nacken. Jag är kanske lite fenomenal, trots allt. Med det så ler mina framtidsplaner stort mot mig.

Jag har gått lite i skuggan av migsjälv idag. Funderat över ett litet tickande hjärtas viskningar. En hand på min axel avbröt mig vid något tillfälle. "Jag har hört om dig. Jag visste att det skulle gå utmärkt. Socionom, ja, det ser jag verkligen dig som". Jag ler, drar i en hårlock och tar emot krediten som det innebär att vara igenkänd av en högstadielärare. Plötsligt inser jag att den kanske omedvetna viljan att lämna spår har gått i hamn. Att mycket i livet handlar om att bli ihågkommen. Att vara någon.

Konst för konstens skull.

Visste ni att man kan vara rikast i världen av en så enkel sak som bio med tjejerna en lördagkväll? Golden moment. Sex and the city var dessutom helt fantastisk. Jag har inte riktigt fastnat för serien. Men filmen var magisk. Jag är märkbart berörd och inspirerad. Berörd av tankarna och känslorna. Inspirerad av Carries självklara sätt att gå sin egen väg och Miranda som lysande lyckas få ihop karriär, familj och sig själv.

Jag sitter i ett mörkt vardagsrum till skenet av tända ljus ikväll. Jag har gått på halvfart för länge nu och inser att det är dags att rycka tag i kragen. Jag ska ta tag i livsprojekten. Tänk om det faktiskt fungerar så bra att jag tar dagarna som de kommer och helt glömmer bort känslostormarna omkring som annars är så lätta att förlora sig i? Det brukade vara jag.

Sneakpeak!
Fler foton kommer när prinsessan själv fått se. 

Jag hörde någon nynna morgonstund har guld i mun från trapphuset.

Jag hade haft storslagen tentaångest. Jag hade varit nervös i salen under skrivningen. Jag hade känt en lättnad när jag lämnade in pappret. Jag hade välkomnat sommarlovet med öppna armar. Jag hade haft en skön känsla i magen. Jag kanske hade orkat ta tag i tvätten någon dag, målat naglarna eller bara använt fotograferandet som terapi. Om det hade varit en vanlig tid i livet. Men det är precis som att vara emotionellt avtrubbad. Ibland är saker så stora så det känns som timglaset ska spricka. Det har jag lärt mig nu.

Termin två är passé, trots att hjärtat knappt hänger med. Tentan var nog förjävlig. Men nu har jag tid att läsa de där böckerna som blivit dammiga, fotografera och leva dag för dag. Från trädgårdsgrillarna och de perfekt klippta gräsmattorna flyger maskrosfjun blandat med svävande ångest. Sådan blir jag aldrig, tänker jag.