Veuillez être avec moi par ceci
Jag har bestämt mig för att ni får följa med på den här resan, vackra människor. Texten är mitt enda verktyg. Min enda sköld. Jag mår inte dåligt. Jag är bara så inihelvete förvirrad. Jag har blivit beskriven som ett bottenlöst yrväder och en konstnärsjäl. Så med det på mitt CV känns det naturligt att just i maj 2010 kastas runt. Litegrann.
I stormens öga ska jag försöka fixa en juridiktenta. Jag har fyra ynkliga dagar på mig att sätta hjärnan på högvarv och börja tro på mig själv. Det är en konst. Det där. Jag har fått fina lappar med fina du-är-bra-hälsningar idag. Det borde vara en milsten på vägen...
Här ligger prylar och ångest i drivor
Jag tittar in för att berätta att jag fortfarande irrar runt i mina vita tygskor och att jag planerar att blogga så fort jag går bra igen. Jag står inför något som jag aldrig någonsin mött tidigare. Det skrämmer mig, gör mig liten och skör samtidigt som jag aldrig varit envisare. Jag ska förklara en dag, jag lovar.
Kameran förblir orörd, penslarna torra, dammet klamrar sig envist fast i vrårna, klädhögarna växer. En virvelvind av sommarfrossa, tentaångest, svarta dagar, vita nätter, please-stay-ångest i drivor och musik som viskar I remember you. Jag skänker mitt sista hopp till en vindpust som kan få skeppet att vända.
A pirates life for me
(Jag är inte migsjälv just nu och jag undrar tyst för mig själv om det är normalt. Jag var alldeles för kavat när jag skrev ner mitt öde där uppe bland molnen. Men vissa stunder är jag precis som vanligt och gör succé på varje självvald teaterscén.)
Jag har gästspelat i skolan idag där jag jobbade förra året. Jag kände en hemtam känsla när bilen rullade in på parkeringen bland välbekanta kullar och skogar fulla av ramslök. Ryktet att jag dansade runt i korridorerna igen skapade höga spekulationer bland eleverna. När jag med ett leende klev ut ur lärarrummet hade jag barn runt både hals och midja. De växer så fort?
"Jag saknar dig, vi borde ha dig som lärare jämt." Det var den vackra delen. Det och ett "Välkommen tillbaka, det är tryggt att lämna över till dig" från lärarna. Sistaklassarna med kepsen på sned och alldeles för mycket attityd kan tyckas mindre charmigt. Men de väcker något stort i mig. Och av någon anledning är det bland dem jag alltid hamnar. Stoppar in en kil. Finner en utmaning i att damma bort tunnelseende.
Jag antar att min socionomutbildning är en väg att gå. Men om jag inte får jobba i skolklasser i framtiden så kommer jag att gå sönder. Jag hör hemma där. Men inte för att följa läroplanen i svenska. Jag har andra ideer. Eller mål. Som jag kommer att nå.
On my way back home
Jag lyssnar på Band of Horses nya album, skaffar mig favoritlåtar, äter salta fiskar och älskar att kvällen är på ingång. Jag fungerar bäst då, ni vet. Jag har haft en sann shitty day och som en ängel sänd mötte jag finaste H när jag var ute på promenad. Med fina ord och gnistrande ögon gav hon mig mod och ryggraden tillbaka.
Jag har haft en dag utan storstadsrus och skulle pluggat hemma idag. Men. Jag antar att jag inte känner hetsen tillräckligt för att ta mig i kragen. Stavelsen Salstenta I Juridik borde vara nog så jävla hetsig. Egentligen. Kanske nästa vecka.
Kvällsolen gästspelar i mitt vardagsrum. Kastar dansande skuggor på golvet. Ibland tycker jag det ser ut som bokstäver...
För du var solskenet
Jag har haft måndagsmys efter morgonens pluggtimmar. Jag tyckte att jag var värd det. Jag har varit ute i skogen, gått en långpromenad, målat, sett en tre-timmars-film, frusit inomhus och ätit godis. En och annan själslig punktering har blåst förbi under dagen. Jag antar att det är som det ska vara.
Jag är ingen soldat idag och bara därför hör jag klanger och känner vindar från en tid som borde kännas förlegad. Men som viskar vackra melodier och visar snabba revyer om hur det kunde varit. Det river till i bröstet. Men jag tvingar fram ett leende som faktiskt når ögonen. Jag antar att det är som det ska vara.
Imorgon tar jag ett tidigt tåg till Göteborg för att söka motivation och disciplin. Om det är fint väder ska jag sitta vid Skansen en stund. Eller promenera där mina rötter en gång satte ner sina kliv. Jag är hemma sent och kommer vardagstrött. Men vi hörs någonstans i ruset.
Hemmaplugg
08.30 Te under täcket i soffan.
09.15 Egentligen är det inte så svårt att förstå när man väl tar sig tid.
09.50 Denna lag innebär ingen inskränkning i de rättigheter som den enskilde kan ha enligt någon annan lag.
10.05 Undra vad jag ska göra när jag blir stor?
10.42 Intressant livshistoria på Efter tio.
Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår
Jag tycker att kvällen är den finaste tiden på dygnet. Jag vaknar till liv. Alla sinnen möts i ett gemensamt lugn. Ikväll har jag varit ute och gått. Det finns något vackert över den här stan när den sover. Jag trivs när stressen har lagt sig. Och inga vardagliga ljud stör tankebanorna. Jag skulle passa bra i ett hus på landet. Det är synd att varken mörker eller dunkla skogar klär mig något vidare.
Jag har haft en fin söndag och gjort allt utom att plugga. Det känns helt otroligt att jag faktiskt haft långhelg och att den snart är över. Vart tog dagarna vägen? De försvann troligtvis i ett hav av analyser, framtidstro, jobbtimmar och kaffekoppar bland nära och kära. Idag har jag och världens finaste mamma varit på vårat eget favoritställe. Inte illa. Men jag tror jag behöver en dag i stillsamhet till.
Länge ska du fattas i den vådliga stan
Jag har vackra minnen från regn. Så därför gjorde det inte så mycket att dropparna öste ner när jag satte nyckeln i låset på jobbet. Hela stan tycktes veta att jag bjöd på butikens egna kaffemärke idag. Så jag har pratat muntert och önskat hit sommaren fler gånger än jag kan räkna den här förmiddagen.
Efter en välbehövlig catch-up på fiket i mysig gammaldags stil promenerade jag hemåt för att starta projekt: lördagsmys. Det står eftermiddagsfika på schemat och nånstans mellan hyrfilm och ofärdiga tavlor ska jag försöka läsa lite juridik. Kanske.
En vacker dag ska jag förklara. Närmare. Men just idag har jag en obeskrivligt stark vilja att förbli den samma och alltid minnas minna ambitioner. Jag ska göra karriär. Jag ska måla mina tavlor. Jag ska driva mina fotoprojekt. Jag ska skriva en bok. Jag ska svepas med i känslosvall. Och jag ska leva lyckligt och älska livet. "Inget rinner ut i sanden för en drömmare från landet som varit mest i skymningens flammande land."
I'm gonna be with you
Det har blåst vindar från en svunnen tid.
Jag lever i känslan och donerar hoppet till framtiden.
Jag har haft min äldsta och genuinaste vän brandmannen hos mig idag. Det blir tramsigt och flamsigt som alltid när vi ses och jag älskar det. Vi har varit i skogen bland vitsippor och ramslök hela eftermiddagen. Dansat på trädstockar och skrattat till bilstereolåtar från gamla tider. Lite mer människa efteråt. Ikväll förlorar jag mig i dåliga tv-program och plockar fram färg och penslar.
Like an angel on your shoulder
"Jag har återfunnit kärleken till Maia Hirasawa. Jag håller kvar som om det vore ett tryggt halmstrå. Minns sommaren då hon spelade sina melodier i parken och stormarna ännu inte hade blåst upp. Melodier är farliga för de som inte står stadigt. Jag tillhör dem inte längre intalar jag mig.
Jag har tagit bort kategorin filosofier och har lagt över alla texter i kategorin vardagsliv. För mig har det aldrig varit två olika ämnen. Det är så här jag är. Det här är mitt språk. Det vore dumt av mig att kategorisera mina rader.
Jag är mindre utvilad idag. Men det gör ingenting för snart har jag långhelg. Ni anar inte hur välbehövligt det känns." Så långt kom jag innan tiden försvann och jag var tvungen att infinna mig i gruppen för personlig-och-proffessionell-utbildning. Därefter har jag tumlat runt som bara jag kan. I ösregn. Jag såg såpbubblor trotsa regnet och segla uppåt utan att spricka. Det kändes fint. Mina tygskor har varit blöta. Och idag förstod jag nog aldrig riktigt vad de sa till mig i bänkarna man bildar sig.
Roselin
Jag har varit piggare idag. Druckit kaffe mellan leenden, pratat om livet, förstått paragraferna och accepterat storstadslivet. Jag står för det jag sagt tidigare. Det är lättare att stå vid fronten och försvara det man har när man är utvilad.
Ni uppskattade förra inlägget. En enkel beskrivning av en vanlig dag i ett vanligt liv. Sånt är greppbart. Människor är med det väldigt charmiga. Till saken hör att jag egentligen aldrig känt att jag levt något vanligt liv. Aldrig en klassisk Medel-Svensson. Och att jag under för många femtedelar av mitt liv gjort allt för att bevara det likt en hemlighet. Det fanns en tid då man ville vara som alla andra.
Jag kommer inte från någon kärnfamilj och hos oss har man hellre pratat om dagens känslor än kvällens nyheter. Jag fungerar bäst i mitt i stormen och mitt liv tar alltid oväntade vändningar. Det vackraste är att jag trivs precis så. Om jag nångång skulle behöva försvara det jag har i blåsväder så är det underbart att se sig själv som hel och full av livserfarenhet. Nu kommer en tid då man helst vill sticka ut.
En helt vanlig vardag
05.00 Levande-död-känsla.
05.45 Jag letar fram concealern och inser att den knappt gör någon nytta idag.
06.00 Jag-borde-legat-kvar-i-sängen-känsla.
06.10 Jag cyklar till resecentrum.
06.17 Damen på Pressbyrån ler finurligt och tar betalt för min kaffe.
06.22 Jag kliver på tåget utan att känna marken under fötterna.
06.25 Uppdaterar livets vändningar med finaste J innan vi går loss på socialtjänstlagövningarna.
07.20 Jag vaknar till men somnar igen. Nästa Alingsås.
07.58 Spårvagn till Haga Kyrkan. Grått filter över ögonen, undra om det syns?
08.13 Jag saknar tomma gator.
08.15 Förlamad fruktstund i skolans café.
09.00 Hej-och-hur-mår-du utanför föreläsningssalen.
09.15 Socialtjänstlagövningar.
09.55 Gäsp. Rast?
09.10 Kram.
10.20 Jag tappar fokus och inser att vi bara kämpat oss igenom hälften av övningarna.
11.10 Evig dimma.
12.00 Jag slåss för en ledig mikro.
12.09 En kamp mot den vassa tungan.
12.10 En tanke. Varenda människa gör så gott den kan utifrån sina egna förutsättningar. Paragrafryttare eller inte, det borde inte vara så svårt att förstå.
12:30 Spårvagn till Centralstationen. Det är grönt i Haga-parken.
13:02 Tåget tar oss hem igen. Jag och finaste J försöker gå loss på morgondagens övningar.
13:27 Huvudet känns som bomull.
13:28 Facebook är lagom ytligt.
15:02 Jag är hemma och cyklar över kullerstensgator. Tunga ögonlock.
15:10 Biträdet i hälsokostbutiken är min granne och ser som alltid oförskämt fräsch ut.
15:11 Jag betalar för mina vitamintabletter.
15:12 Vinkar utanför jobbets skyltfönster och cyklar hemåt igen.
15:13 Helvete, vad kallt det är.
15:15 Min bättre hälft har gjort mellanmål och tvingar ner mig i soffan. Kärleken är oändlig.
15:40 Biblioteket saknar några böcker så vi tar en promenad.
16:20 Jag duschar bort det gråa filtret.
16:45 Jag läser bloggar. Inspirationen känns inte alldeles för långt bort.
16:51 Filmer på hög i sängen.
20:22 Godnatt.
Fireworks
Jag hade en trevlig kväll igår trots att insikterna kom på löpande band. En vacker dag ska jag förklara. Jag hoppas med hjärta och själ att Smedis hade en fantastisk dag. För det förtjänar hon. Jag själv njuter av att må bra idag och försöker få livet att fortsätta som ingenting annat.
Jag har druckit kaffe med min mamma och hennes fantastiska vän. Jag är som vanligt inspirerad, glad och trygg i det jag gör. Och står för. Man behöver egentligen inte bevisa så mycket. Och så har jag nynnat melodier tyst för mig själv och krattat gräs i mammas trädgård. I sommar ska jag läsa tidningar på gräsmattan. Mammas fingrar är mer lila än gröna men i veckan ska jag övertala henne att köpa uteblommor.
Solen har gått i moln. Ikväll ska jag gå en långpromenad och fundera över studierna, nästa inredningsprojekt och fotorunda, livets alla vändningar och minnena i sig. Det borde gå något bra på tv också. Så jag blundar helt enkelt för morgondagens Socialtjänstlagövningar lite till.
Night of passion
Det är ingen vanlig dag för det är min trogna vapendragare Smedis födelsedag. Så ikväll ska vi kalasa i goda vänners lag. Jag borde sova middag för att stå pall. Precis som världens sötaste ett-och-ett-halvt-åring gör hos oss nu. Istället ligger jag under en filt i soffan med en kopp te. Det är också bra. Jag ser fram emot kvällen och har alla möjligheter för att försöka möta gamla hjärnspöken men en ny anda.
Jag älskar känslan av fredag
Jag bär på ett lugn som jag har saknat länge. Och allt jag tar mig för görs med känsla medan jag gömmer mig för stressen. Jag har haft en produktiv dag. Glada timmar i butiken där ett fotoprojekt snart drar igång (more to come).
Sen jag kom hem har timmarna sprungit iväg genom matlagning (credits! jag lagar aldrig mat), en långpromenad, lite plugg på den nya vardagsrumsmattan (favorit) och nu fredagsmys med te och jordgubbar.
Och så tjuvkikar jag på bloggar. Andras liv i text. Det finns något vackert i att få vara delaktig. Ni vet ju hur människor tenderar att bli mina största inspirationskällor. Jag själv önskar tyst och rutinmässigt fler timmar på dygnet. Så jag kunde göra allt-det-där. Ge mig lite tid. För det ska gå.
Glorious
Jag frös tiden i något dygn och log stort åt ett privilegium. Livet är fantastiskt. Och jag hoppas så innerligt att mina ambitioner och min vilja att förbli den samma får följa med hela vägen.
Sen sist har jag föreläsningsantecknat på mer rutin än känsla, druckit kaffe med fina vänner för att glömma-vardagen-mitt-i-veckan och kramats med nära och kära.
Jag skrattar åt Seppo på Nyhetsmorgon och inser att jag snart måste sparka igång dagen. Ni hittar mig i butiken, vid köksbordet med juridikböckerna eller på långpromenad längs Lidan.
Amazing grace
Jag fortsätter med för levnadsvisa texter och funderar över vem hon i spegeln egentligen är. En ohälsosamt djupsinnad tjej som ofta somnar med färg på fingrarna? Eller en kvinna som faktiskt finner mode, inredning och krukväxter både roligt och mysigt. Det kan vara världens klurigaste kombination. Ändå är det jag. Bara jag. Det kan inte vara lätt att få grepp om. Så nånstans där får man som utomstående troligtvis välja vem man vill se.
Vi är nog alla en kombination av känslor och del-jag med varierande styrkor. För mig så antar jag att det måste ta vägen nånstans. Det där som gömmer sig om dagarna. Svider när mörkret faller. Sticker under huden. Och faktiskt tenderar att inspirera andra när det kommer ut i text. Rastlöshet? Vilja? Ambitioner? Det finns så många namn.
Ps. Jag har haft världens finaste och mest fantastiska Louise i soffan ikväll.
Sånt gör livet väldigt enkelt.
Utan korridorer skulle jag bli lycklig
Lite för höga poäng i kategorin Utsliten. Jag undviker min spegelbild och erkänner mig besegrad i soffan. Jag ska måla, skriva fina citat och se på film hela eftermiddagen. Jag saknar mjölk i mitt te. Men kroppen känns som bly av bara tanken: 300-meter-till-mataffären.
Jag har haft långhelg bland underbara vårtecken och imorgon drar vardagslivet igång igen. Jag tror att vi ska börja gräva djupare i Socialtjänstlagarna. Can't wait. Idag orkar jag inte plugga. Jag ska mysa i det hem som jag och min bättre hälft har finputsat under helgen. "Även du lägger ner hjärta och själ i ditt hem har jag märkt..." Javisst.
En kyss av färg
Jag har haft årets mysigaste helg.
Inget vårtecken är så vackert som kombinationen av konstnärssjälar, sjöutsikt och vitsippor.
Jag är en lyckligt lottad i mängden av fantastiska människor.
Ambitions
Vardagsliv.
I gamla stan.
Jag hade några av mina finaste pärlor hemma hos mig igår. Mysigt fredagströtta skrattade vi åt livet framför en musikalfilm. Ibland räcker det så för att livet ska kännas storslaget. Jag är ett bottenlöst yrväder i perioder. Men jag vore halv utan er.
Resten av helgen ska jag fylla livet med en efterlängtad konstrunda. Och ett stycke heminredning. Jag har flytt över fälten idag men hoppas på mycket inspiration imorgon. Man ska tro på sig själv och leva för sin grej, säger de. Enkla ord, men ack så vassa.
Jag såg några barn lekandes i ett stenröse. Att det blåser kallt och yr från åkrarna var ingenting som hejdade deras skratt. Det är precis det där som livet handlar om...
