KAMERALINS

Ska du verkligen göra det? Förvånad.
Alltså, du har fortfarande tänkt göra det? Underton av misstro.
Ja, jag hade då aldrig klarat det. Skulle aldrig valt det. Budskapet är - detta är vansinne.
Är det inte bra att vara hemma första tiden? Budskapet är - du är onaturlig.

När jag visade mig opåverkad ändrade alla uttalanden riktning.

Du om någon skulle klara det. (Tack, nu är vi äntligen påväg åt rätt håll.)
Hur går det? Du vet väl att det bara är att ta en paus om det blir för mycket? (Är det så farligt att det här faktiskt går bra?)

Ta det med en nypa salt. Jag vet att många faktiskt bara velat väl.



Jag har sällan skådat större misstro och förvåning än när jag outade att jag skulle fortsätta studera trots att mini skulle göra entre. Jag blev i min tur lika förvånad över vilka friheter människor tog sig. Det är faktiskt både korkat och elakt att smula sönder andra människors val. Värst av allt var ifrågasättandet från dem som inte ens har egna barn och från dem som inte vet hur universitetsstudier fungerar. Men kanske var det tack vare er som drivkraften växte sig oförstörbar. Och kanske är det tack vare er som jag nu sträcker på mig - stolt över att ha tagit mig igenom den här terminen.

Tentan på 22,5 poäng är färdigskriven. Och ja, det här är faktiskt jäkligt stort för mig. Jag bestämde mig för att ro det i hamn och jag gjorde det. Det har inte varit problemfritt. Jag har längtat hem många gånger de dagar jag varit i Göteborg och under de mest meningslösa samtalsövningarna har jag undrat vad jag egentligen sysslar med. Men jag ångrar ingenting. Och mini har definitivt inte tagit skada. Istället har hon fått utveckla en storslaget bra (med tanke på hur samhället ser ut) relation till sin pappa och utmanat blodtrycket hos sin övriga familj emellanåt. 

Nu välkomnar vi däremot föräldraledighet, sommaren och livet. Vi kommer aldrig låta någon smula sönder något för oss igen. Just idag vet jag exakt vad jag har för kapacitet. Och jag kommer aldrig någonsin låta någon få mig att tvivla på det igen. All kärlek.

 

Jag tittar på Halv åtta hos stjärnorna. Och inser att Janne Schaffert inte bara är en av världens mest storslagna musiker. Han är dessutom en bra kock i ett fantastiskt fint kök i ett fantastiskt fint hem. Här blir vi inte mindre sugna på att flytta.

Men trots längtan efter något nytt så måste jag säga att jag just ikväll trivs otroligt bra under täcket i tvsoffan. Jag har avverkat sista dagen i skolan för den här terminen och är bara en liten tentafråga ifrån min föräldraledighet. Därefter tänker jag sträcka på mig, le litegrann och känna stoltheten över att detta inlägget inte skrevs i onödan.

Snart. Snart ska jag ha kameran och anteckningsblock med mig överallt. Plocka fram penslarna, åka på dagsutflykter och samla ihop alla livets ambitioner. Snart.

Hyllning, kärlek och eloge till fröken Star Quality.

Här rinner känslorna över likt en fredagkväll för snart tio år sen. Nästa gång jag tar ett glas vin med en vän vet jag vilken skiva som rullar. Satan i gatan, vad fantastisk hon är.

(Ps. Ännu en tentafråga avklarad. Ds.)

Fått upp öronen för fröken Maggio.
Vaknat varje morgon och känt mig som femtio svåra år.
Undrat när mini ska lära sig att sova längre stunder om dagen? 
Träffat ett oväntat fint kärlekspar.
Snubblat över det här inläggets sista del för tredje gången och undrat vad fan det är som händer.
Haft middagsgäster för första gången sen mini föddes.
Letat efter guld i en silverhög och uppfattat det som bortkastad tid.
Tagit ett steg tillbaka i ett försök att passa in och förklarat det som en jävligt dum idé.
Fortsatt stirra på tentan med apatisk blick.
Känt en stark längtan efter att flytta.
Och känt att det här tillväxtsprånget är det ettrigaste i historien.

Jag tog en bloggpaus. För att återfinna inspiration till orden som är som bortblåsta nu gick jag tillbaka ett år i bloggarkivet. Jag läste utkast efter utkast från tvåtusentios maj. Jag gjorde ungefär vad jag gör nu. Tentapluggade halvhjärtat och njöt av vårsommaren. Enda skillnaden var att jag hade tid att trolla med orden och förlora mig i konsten.
Hur magnifikt det än låter så var jag inte särskilt lycklig då. Jag hade allt. Men jag var kaoset personifierat. Därför känns det rätt fantastiskt att året senare sitta tillbakalutad efter att ha ägnat en förmiddag åt den här vårterminens tenta, lekt med mini samtidigt och ändå lyckats bocka av fråga ett.

Ps. Jag tänker att det finns mer tid för glamouröst bloggande när tentan är färdigskriven och jag går på en välförtjänt föräldraledighet. Ja, på heltid.

Det blir visst alltid katastrof i köket när jag ska freewheela, tänker jag medan het olivolja på ugnsbotten skapar dimmiga moln i hela köket. Det fanns åtminstone en ambition till avokadoröra med lax på grillade smörgåsar. Å andra sidan har mycket blivit sådär ljummet idag. Morgonen startade för tidigt och flickebarnet har aldrig riktigt lyckats komma till ro. Men nånstans i mitten av det här har jag hunnit utmana mina snickerikunskaper och suckat över hysterin som kommer med solen i den här småstan.

En stund senare.
Det blev visst kvällsmat idag ändå. Och med det så blir det läggdags tidigt. Det är enklare att gå i strid mot allvarlig ångest som utvilad - imorgon flyger en mastodonttenta upp där nerifrån. Det blir dags att plocka fram skygglappar och säga "morsning, vi ses om några veckor" till sin omgivning. Men det gick ju vägen sist, om ni minns, trots allt det där. Det här med att välja svåra vägar alltså... Så jäkla korkat.

Här är vi helt slut efter en dag där envåldshärskarinnan kört hårt med oss. Å andra sidan började vi förtjäna det när vi utmanade ödet och ruckade på både en och två av dagens ovärdeliga powernapar. Det som skulle bli en lugn dag i solen bland konstutställningar blev en dag full av snabba vändningar och kreativa lösningar. Men vi hann åtminsone hälsa på både vänner och bekanta.

Ikväll har vi av ren tillfällighet äntligen en kväll tillsammans alla tre. Vi har sagt nej tack till äventyr och låst ytterdörren. Det kockas god mat i köket och jag har hamnat i soffan. Nu startar utmaningen att hålla sig vaken åtminstone någon timme efter att flickebarnet somnat...

Jag tog mig en funderare och insåg att jag faktiskt gillar bloggen som den är. Jag har försökt ändra koncept många gånger men hur jag än försöker är det alltid så här det blir till slut - personlig men inte för privat. Jag namnger sällan mina nära och kära av den enkla anledningen att namnet ändå inte säger så mycket om personen. Jag visar heller inga ansiktsbilder av min dotter av den enkla anledningen att jag 1) huvudsakligen inte är någon föräldrabloggerska och 2) faktiskt inte är bekväm med outandet. Däremot beskriver jag gärna min vardag med mini efter som hon är den största delen av mitt liv.

Jag kommer att fortsätta pussla med tiden för att kunna skriva om det som får hjärtat att sjunga. Tidsbristen är slående och många inlägg påbörjas under morgonen och avslutas under sen kväll. Men det gör faktiskt ingenting. Att lägga planering åt sidan ger tid för eftertänksamhet och man hinner hitta nya sidor hos sig själv varje dag. Men det händer givetvis att jag längtar efter sånt som brukade vara en stor del av mig. Konsten. Ja, ibland saknar jag till och med melankolin. Men jag börjar förstå att var sak har sin tid. Och att det faktiskt inte är något fel i det.

Om 4 veckor är den tuffaste tiden i mitt liv över. Jag har fött barn och studerat. Jag står med ryggen rak med endast ett stort leende över till dem som tvivlade. På mig. Jag har en tenta kvar att piska. Sen, hoppas vi att tiden räcker till. För resten livet. Godkväll.

Herregud, mini har förvandlats till en kvällsterrorist och inkräktar med storslagen glans på föräldrarnas heliga egentid. I skrivande stund sover hon fortfarande inte.

Jag har haft några intensiva dagar och därför inte hunnit lämna några rader. Sedan sist har valborgsfesten, som jag nämnt i förbifarten, gått av stapeln. Jag och tre tjejer till stod som arrangörer med temat 1920-tal. Det blev en lyckad tidsresa med god mat, stämningsfull musik och skönt folk. Jag älskade känslan av alla fina vänner på ett och samma ställe. Note to myself: dum idé att gå ut lika hårt som man gjorde innan en graviditet.

 

Fler rader kommer när det finns tid.
(Glöm inte twitter @kedjebrev.)