KAMERALINS

Kemisk obalans har hägrat. Grått filter över ögonen. Huvudvärk. Men det var värt det alla gånger. Monica, Sara, Mickis, Hanna, Maria, Emma och Moa är namnen på brudarna som fick mig att känna mig oerhört rik. Känslan som överväldigade mig igår hänger kvar idag. Jag är så otroligt lyckligt lottad. Det är en mäktig känsla. Vi pratade om livet hela kvällen och tömde lite för många vinflaskor. Halkade sedan vidare mot krogen och hälsade på nya vänner och gamla spöken. 

 

En otroligt fin kväll. Jag ska verkligen bli bättre på att göra allt som är roligt. Och inte bara förlora mig i krav och prestationer. Jag har ett väldigt bra liv. Jag behöver bara lita på min kapacitet och att jag kommer lyckas. Jag måste även (mer än jag egentligen vill) lita på magkänslan. Och... there's something I can feel when I breathe. Jag har några knutar att reda ut innan jag kan bli mitt vanliga jag igen.

All kärlek åt årets bokrea.

Jag tycker om den här bilden. Ett konstnärsbarn.

Jag har haft pluggstuga hos min mamma idag.
Bland kaffe, ljus och katter. Jag fick otroligt mycket gjort och ska införa det som rutin.
Där finns ett lugn mellan väggarna som jag saknar...

Jag är full av känslor ikväll.
Men så mycket lättare det är att leva som vanlig kvinna och vän i filmsoffan
än som ett labilt och vilset spöke resandes utan mål.

Jag har verkligen låtit kurslitteraturen ligga i två dagar och jag älskar det villkorslöst. Man skulle kunna påstå att jag gör för lite, men jag kan inte plugga mer för då kvävs jag. I slutändan undrar jag ändå tyst för mig själv om det verkligen är så värdefullt. Jag glider igenom kurserna på vinst eller förlut. Med vetskapen om att jag kommer sträva längre. Ännu en gång. Nångång. Det är lite av mitt kall.

Jag har varit kvinnlig enligt normen idag. Städat, tvättat, planerat om blommor, lagat mat, bakat bröd, varit ute och handlat och motat bort vinterkräkisen som våldgästat här. Insane. Nu är jag däremot tillbaka på favoritplatsen i soffan bland de tända ljusen. Phantom of the opera på tv:n som bakgrundsbrus. Jag är lite förälskad i hela det konceptet. Myskväll startad. Imorgon hoppar jag på tåget till skolan för nya föreläsningar i Socialpsykologi - om inte fru vinterkräka väljer att pussa mig i nacken.

Det känns som om jag har papaya i hela huvudet. Eller bomull. En dag har passerat - en dag som började alldeles för tidigt och innehöll för många krävande moment. Jag kan åtminstone bocka av ett seminarium och vara nöjd med våran insats. Och jag har mött ett praktexempel på en skitkäring idag. Det är skönt att vara hemma. Jag hade dessutom finbesök när jag kom hem ♥ bra måndag.



Nu är det två dagars hemmamys som gäller. Jag ska inte plugga. Nej. Nope. Definitivt inte. Jag ska se på filmer jag kan utantill, dricka mängder med te, ligga under täcket, måla, ventilera och göra en tur in i det andliga. Jag behöver lyfta blicken och byta fokus. Jag tror att jag har valt nått som inte gör mig väl, sjunger Melissa Horn och jag med henne.

Grupparbete. Check. Sidor lästa inför seminarium. Check. Helt plötsligt har jag haft några lediga timmar i eftermiddag. Fantastiskt. Jag lät tiden flyga iväg i photoshop (yes, ny design) så fort alla slagna hjältar från gårdagen hade åkt hem och tog därefter en långpromenad i kylan med min partner in crime.





Jag, precis som resten av landet, funderar på att i ren protest hälla varmvatten över snön. Eller gå i ide. Jag vill känna tunna tyger mot mina axlar, åka på Vårrundan, vara brunbränd på kinderna, läsa en bok i solsken, lyssna på vatten som slår mot klippor, fika i grönskan på landet och vandra i gräset över Haväng på Österlen. Kärlek. Men. Just ikväll nöjer jag mig med naturgodis och den nya Beck-filmen. Det duger.

Jag drack kaffe och åt god äppelpaj hos mysiga släktingar igår.
Ibland slår den där blixten ner igen och man inser hur bra man har det, hur rik man är.

Jag är otroligt efter men nu har jag insett grejen med actions och texturer i photoshop. Jag blundade för kurslitteraturen hela kvällen igår och svor och visslade framför photoshop istället. En helt ny värld har öppnat sig. Jag har en känsla av att penslarna får vila lite och att jag kommer vara en sucker på det här. Periodare som jag är. Men det är ju nästan samma sak: bild, färger och lager.



Idag är det fredag och mina idiotveckor börjar dö ut. Två arbetsdagar, tio kilo barnstudier och ett seminarium sen kan jag gå ner i tempo. Love. Jag ska öppna butiken om en timme, plugga mellan kunderna och sen ha fredagsmys i form av långpromenad, familjetid, tv, tända ljus och god mat.

Här mellan filtarna och ljusen kommer plötsligt tröttheten som en viskande vind: "nu har du slarvat med tidsplaneringen igen, försummat många, allra mest dig själv". Jag tänkte börja schemalägga två dagar i månaden som är helt mina egna. Dagar då jag kan gå i urtvättade mysbyxor, stänga av telefonerna, koppla ur internet, låsa in kurslitteraturen och bara vara ensam. Måla färdigt tavlor och titta på filmer jag kan utantill från morgon till kväll. Hur bra låter det inte? Två dagar i månaden.



Jag märkte en sak idag - Vad enklare det är att känna sig fri när man kan gå med musik i öronen och låta bli att möta någon annans blick. Vad enklare det är att vara lycklig när man får göra saker i sin egen takt. Utan att påverkas av andra.

Bara någon minut efter att jag hängt ut flaggorna i butiken imorse stod en känd profil i dörren. Vi pratade, jag följde magkänslan och nästa vecka har vi en träff. På landet. I en annan dimension. Långt bort från storstadspuls och kurslitteratur. Jag tror det är precis vad jag behöver.

Det kom in en dam vid lunchtid och suckade över måndagströttheten. Jag själv känner ingen skillnad på veckodagarna länge, tycker att alla dagar har ungefär samma tempo. Fast det sa jag inte...

Precis just nu står två tända stearinljus på min fönsterbräda i sovrummet. Jag ligger under sängöverkastet. Balanserar en kopp chaite mellan kuddarna. Nynnar till toner av Grand Archives, George Kaminski. If ever I'd known...

 




Modell: Moa
Kom ihåg hennes ansikte - starlight coming through.

Tända ljus på köksbordet. En halvtom tekopp. Pyjamasbyxor. Och nattens Grand Archives toner i huvudet. Det här tycks vara enda dagen som jag har möjlighet att göra lite vad jag vill. Jag har levt i ett virvlande tempo i en vecka och lite till. Tågresor, föreläsningar, böcker, artiklar, jobb och relationer. Hur mycket jag än springer så finns det alltid något som andas mig i nacken. Men jag är glad ändå och kramar om fienden.



Jag tänker på mini-me borta i Italien. Hon så mycket friare än mig. Obunden. Men så rakryggad. Och så tänker jag på resten. Vi borde få medalj för tapperhet i fält. Proud by choice. Det är så mycket jag vill göra. Jag kommer att nå dit.

Jag skulle varit någon annan om du fick önska nåt.
Ps. Jag klarade andra tentan och firar med att måla mig igenom en fredagkväll och vara vaken för länge så jag är hängig hela dagen imorgon. Ds.

Kaffedoft, snökaos, tända ljus, pyjamas och Efter tio på tv4.
Vanliga tecken på en hemmaplugg-dag i februari.

Jag tänker att utvecklingspsykologi måste vara enklare att förstå om man har jobbat med barn. I klassrum. Framför en svart tavla. Helt plötsligt kan jag räkna upp minst tre namn i samband med regression och andra försvarsmekanismer. Och två till i samband med god narrativ kompetens. Och minst femton till när vi snackar om vikten av idealiseringsobjekt. Det är intressant. Och jag är återigen otroligt tacksam för mina erfarenheter. Nu snöar det igen. Jag hade tänkt att gå en promenad. Innan eftermiddagsfikat. Nu får vi se hur jag gör...