KAMERALINS

S-n-e-d-v-r-i-d-e-n. Jag bokstaverar. Ja, det stämmer nog. Jag tillhör en dem som får en själslig chock när solen överraskar flera dagar i rad. En av dem som känner stressen över att man nu ska må som allra bäst, ta vara på dygnets ljusa timmar och snurra runt på glädjefyllda aktiviteter tills man stupar. Ja, sån är jag. Och det är samma melodi varje år. Tills jag vänjer mig. Lär mig att tycka om ljuset. Och får en ny fjäril i magen för varje knopp som brister. Samma melodi varje år.

Huset sover. Men jag tror att lugnet börjar sjunga på sista versen. Det är märkligt det där. Hur man lär sig känna av stämningen. Det är ofta jag efter en känsla smyger in till mini i precis samma sekund som hon börjar vakna till. Moderlig intuition, vem vet. Idag har jag stängt av den delen av mig som är socionomstudent. Socio-vad? Böcker ska ersättas av en promenad med mini i selen (ett utvecklingssprång fick henne att ta några kliv bakåt så tidigare glädjemoment har tillfälligt ersatts av gnäll med en bestämd blick - vagn är uteslutet).

Resten av dagen stavas soffhäng och minimys för att råda bot på den lömska vårtröttheten. Jag har fastnat totalt i OC ännu en gång så dvdboxen går från och med igår varm i den här delen av Sverige. Det händer att även mini sneglar på tvn. Jag tror hon tycker att Seth är charmig.

Nu vaknar hon.