Come raise your flag upon me
Du sa
att jag var en sån där tjej som det alltid skulle gå bra för
men om jag nångång skulle stöta emot en kant så kunde jag alltid ringa
Jag fick ett tiosiffrigt nummer
Idag är en sån dag då jag önskar att jag använde det oftare
Inte för kanternas skull - utan bara för att fråga hur det går
När det berättades för mig att du har valt att avsluta ditt liv
såg jag minnena passera revy
Sådär som de gör
Du var en av dem vars kärna ingen kom åt
Ändå ryggade jag tillbaka när jag sa ditt namn och ditt val högt första gången
Känslan slutar i en refräng om overklighet gång på gång
I tanken finns du kvar
Du och de klingande skratten
Det här skulle kunna vara ett dagboksinlägg där jag berättar om allt jag har lärt mig den 10 augusti 2010. Det ovanstående har påmint mig om hur ödslig verkligheten är, att man borde ta mer hand om varandra, låta bli att försvinna bakom artighetsfraser. Det har påmint mig om att jag vill veta mer om dig och dig.
Jag samlade kraft på mitt eget lilla obefläckade vis. Med sorglösa ord om framtiden och ett komplext låttextjidder i ensamhet. Jag har försökt få någon att sluta tro på hjärnspöken. Medan jag själv insåg lönlösheten i att fly från vad som är ett faktum. Men vemod förblir otillåtet. Det får bli vackert av det som är. Come raise your flag upon me.
Åh, så fint skrivet.
Fick mig att tänka på min egen far som valde att avsluta sitt liv för snart 13 år sedan.
Svar: Åh tack! ;}
men åhhhh så fint, tjejen. otroligt fint
<3
såå fint!
Svar: Tack så mycket!
Vacker text. När inser man att någon verkligen är borta och aldrig kommer tillbaka? Kanske mer ett påstående än en fråga. Men har du förstått det än?
Min farmor gick bort i våras, av cancer. Och den frågan ställer jag mig dagligen, för på något konstigt vis väntar jag på henne fortfarande. Att det bara var en dröm. Även fast jag vet att det inte är det :) Döden får en att tänka till, som du säger: att man borde ta mer vara på varandra <3
Jag vet inte om jag berättade men jag ska läsa till Lärare. Eller ja, lite, på vägen.
Texten kryper in under skinnet och får mig att vilja spola tillbaka tiden och berätta oftare hur jag kände. Jag vet att någonstans så vet dom, men ändå. Jag ska krama om mina nära oftare och sluta leva på artighet. Jag ska bli mer nyfiken.
sv: tack :)
haha ja hon är så söt (:
sv: hehe, precis! :)
tusen kramar! är allt bra annars med dig?
