The quiz


Jag strök en dopklänning och lyssnade på Hello Saferide. Jag vet inte vad det var. Men kanske att det liknande en kulturkrock. Krockar skapar kaos. Och av någon outgrundlig anledning är det alltid dit jag söker mig.

Men nog om världsligheter. Jag har haft en helt otrolig vecka som kantats av gipsade armar, magsjuka och kamikazeförkylningar. Men det till trots så döps mini imorgon. Lite vattenstänk på pallet och en heldag med släkt och vänner. Det blir fint.

Något annat fint var två farbröder som jag satt bakom på spårvagnen i veckan. De diskuterade hamnar och biljerade kring tiden på sjön på bred Göteborgska. Jag tror jag blev hemmakär.


Stort liv

Brudarna i huset hittills har undsluppit magsjuka. Däremot är vi förkylda båda två. Men det har inte hindrat mini från att ha ett riktigt vakendygn. Sent igår när alla lampor precis hade släckts avfyrades ett stort leende följt av ett joller som brukar betyda "Tjäna, nu ska vi snacka lite allvar du och jag".

Idag skiner solen och jag med den. Det var tanken i alla fall. Jag sitter med livspusslet upp till halsen och ägnade gårkvällen åt kom-ihåg-lappar och kladd i kalendern. Sen när blev livet så här intensivt? Jag vill minnas att jag inte för så längesen förvånades över lugnet som gjort sig hemmastadd och var glad om jag hade en punkt att pricka av. Jag kan inte låta bli att känna en vindpust från en annan tid. Kind of love it.


Oh happy day


Välkommen till kvinnan som idag är värd en superwomantitel. Fadern i huset har inte bara en gipsad arm utan även tionde graden magsjuka - alldeles strålande mindre än en vecka innan minis dop. Han är i karantän medan jag sväljer pepparkorn, missbrukar klorin som rengörinsmedel, spritar alla ytor jag kommer åt och ber till gudarna om nåd. Tvättmaskinen går varm både inne hos oss och nere i källaren.

Mitt i allt det här har jag varit och styrt upp hälften av dopinköpen med en bebis som kunde vaknat och känt hunger vilken minut som helst. Och nämnde jag att hon precis haft ett skrikmaraton för att hon just idag vägrar sova eftermiddagsluren? Jag lever med insikten om att det här är mina casual days nu för tiden. Tur att hon är fantastiskt söt. Och att jag faktiskt har valmöjligheten till ett annat fokus att variera med - även om kurslitteraturen är otroligt utesluten dagar som dessa. Nu kör vi...

Hjärta

Somliga har varit vakna från 05.47 med endast några få vilopauser på föräldraarmen i max 5 minuter. Humöret är därefter. Hörde jag tillväxtsprång?

Idag har jag undrat exakt hur många gånger det är möjligt att kväva ett flin. När någon efter sävliga meningar varvat med alldeles för långa konstpauser utbrister i psalmsång är det svårt att inte skratta och undra vad det är som händer. Jo, vi har varit på dopsamtal och träffat prästen.

Dagen har därefter gått åt funderingar och kalasplanering. Vid något tillfälle tyckte jag att den här var en av mina sämre ideer och började fundera på hur man på bästa sätt undviker offentlig presentöppning. Jag vet inte ens om det här hade inträffat om inte släktens största och stabilaste skepp en gång (kärleksfullt) kallade mig för hedning.

Always look on the bright side of life.
Familjeträffar är mysigt. Femtio gäster är bjudna och vi har en vecka på oss att styra upp kalasandet. Vid sidan av det här har den här torsdagen egentligen varit en vanlig dag. Jag har hittat en smilegrop hos mini, lekt på golvet, städat och druckit kaffe med världens bästa hjärtemoster.

Du blir alltid lite snedvriden om våren, vännen


S-n-e-d-v-r-i-d-e-n.
Jag bokstaverar. Ja, det stämmer nog. Jag tillhör en dem som får en själslig chock när solen överraskar flera dagar i rad. En av dem som känner stressen över att man nu ska må som allra bäst, ta vara på dygnets ljusa timmar och snurra runt på glädjefyllda aktiviteter tills man stupar. Ja, sån är jag. Och det är samma melodi varje år. Tills jag vänjer mig. Lär mig att tycka om ljuset. Och får en ny fjäril i magen för varje knopp som brister. Samma melodi varje år.

Huset sover. Men jag tror att lugnet börjar sjunga på sista versen. Det är märkligt det där. Hur man lär sig känna av stämningen. Det är ofta jag efter en känsla smyger in till mini i precis samma sekund som hon börjar vakna till. Moderlig intuition, vem vet. Idag har jag stängt av den delen av mig som är socionomstudent. Socio-vad? Böcker ska ersättas av en promenad med mini i selen (ett utvecklingssprång fick henne att ta några kliv bakåt så tidigare glädjemoment har tillfälligt ersatts av gnäll med en bestämd blick - vagn är uteslutet).

Resten av dagen stavas soffhäng och minimys för att råda bot på den lömska vårtröttheten. Jag har fastnat totalt i OC ännu en gång så dvdboxen går från och med igår varm i den här delen av Sverige. Det händer att även mini sneglar på tvn. Jag tror hon tycker att Seth är charmig.

Nu vaknar hon.

Ibland undrar man

Det händer att jag undrar vad jag sysslar med. När jag sitter i ett diskussionsforum som faktiskt inte ger mig nånting och utbildningen börjar dofta helylle. Jag tror att familjelivet och gosedjursandan har satt ordentliga klor i mig. När alternativa synvinklar förvandlas till något oviktigt, kletigt.

Det är tur att det finns skönheter som muntrar upp när dubbla spelplaner blir besvärligt. Jag spelar vanligtvis bäst så här. Men efter en provokativ dag så är inget lika vackert som att komma hem till en glad pyjamastjej som efter ha avfyrat några leenden somnar nöjt bredvid. Ibland kommer insikterna om vad som är viktigt som en smäll på käften. Imorgon hemmamyser vi.


I wonder who is like this one


Idag uppskattar jag det fina i livet. Som en promenad med en nära vän, solstrålar som lyser igenom tunga moln, ett litet barn som ler stort mot en, musik som påminner om något och att hinna med en kopp kaffe i soffan.

Det råder melodifesivalhybris från köksradion. Jag förstod faktiskt aldrig charmen med Saade. Han är alldeles för mainstream för min smak. Men jag har slutat försöka få människor att förstå. Om de inte själva ber om en handräckning. Samtidigt på tvn visas katastrofbilderna från Japan. Jag som tror på ödet undrar tyst hur det kan finnas en mening med sånt där.

Det kanske är just därför det känns dags att uppskatta det fina i livet lite extra. Med de orden i minnet ska jag börja planera kommande vecka innehållandes två dagar i Göteborg, en fika med tjejerna och många fina vardagliga stunder med min familj.

Gone gone gone


Dagens minus:
- Foton där man sovit för lite och inte hunnit sminka sig.
- Bedövningsprutor gör sjukt ont.
- Inflammationen vid ögat är borta men har ersatts av ett öppet sår och ocharmig svullnad.
- Det har snöat i natt.
- När redigerade jag bilder senast?
- Förmågan att kunna blåsa upp och ner mina bubblor utan att spräcka dem.
- Dagen startade alldeles för tidigt.

Dagens plus:
- Dagen startade alldeles för tidigt med ett leende och fint joller från mini.
- Jag har tulpaner på bordet och favoritkaffet i skåpet.
- Mini somnar in ensam och sover numera både förmiddags- och eftermiddagsnap i sin egen vagga (med reservation för spontana ändringar).
- Underbara partner in crime lyckades med storslaget universitetsmygel till min fördel.
- Jag fick migrationstentan godkänt mitt i bebisbubblan.
- Jag har gjort en garderobsrensning och får nu plats med vårnyheter.
- Jag är precis samma - nu som då.

Ledighet och vardagsbabbel


Jag blir aldrig samma från och med du,
sjunger Linnros från köksradion. Jag har precis gjort en runda på stan i snöblasket för att spana in vårnyheter och köpa hem favoritkaffet. H&M är som skapat efter mig den här våren. Hurra? Under eftermiddagskaffet ska jag göra en beställning och hoppas att mini sover gott. Hon har haft det vaknaste och gladaste dygnet i livshistorien, so far. We love it.

Men vi älskar också att kunna vara hemma båda två samtidigt. Det pusslas vanligtvis en del med scheman eftersom jag fortfarande pluggar. Men dagar som denna känns allt som vanligt och visionen om att välkomna mini till ett pågående liv ror i land. Jag tror det vore en dröm för många om båda parter kunde tillåtas ta ut föräldradagar samtidigt de första månaderna. 10 dagar är ju i praktiken otroligt löjligt.

Well. Idag har jag lagt pluggandet på is. Jag ligger nämligen i fas. Så istället viker jag de där pyjamasarna, lär mini att sova själv, vattnar mina blommor, lägger bröd på jäsning och går all in för husmorsfasonerna. (Tills jag tröttnar efter någon timme och börjar surfa runt bland inspirerande bloggar, beställer kläder och skriver texter inspirerade från musikaliska konstnärer. Allt detta medan hon sover, såklart.)

Hey ho hey ho

Ren lycka under den föräldralediga dagen är att med en bebis på armen se att kaffebryggaren redan är laddad (och man slipper genomföra den processen med en hand) och när koalabjörnen lyckas somna självmant (utan kroppslig värme) i sin vagga. Lycka innefattar även finbesök under förmiddagskvisten av någon man talar samma språk som, insikten om att jag aldrig blir någon medel-Svensson och befrielsen i att kunna gå en avslappnad promenad (som en typisk modern förälder) utan panikskrik. Det tar sig.



Linda, när man är gift med Gösta som bara ligger på sofflocket, avstår mys och inte köper sina egna kläder och när man jobbar övertid på en sliten matvarukedja för att kunna betala av miljonlånet för ett hus som står halvfärdigt. Då får man kalla sig Svensson och vara frustrerad över det livet. Du är väl fan så långt därifrån man kan vara."
/ En vän som borde tröttnat på min rastlöshet sedan länge men som aldrig riktigt lämnat min sida


Söndagspuss



Nej, nu får vi ta en paus från kallt-kaffe-och-blöt-disktrasa-inläggen. Någon sa att livet Svensson är det nya Indie men tills det har godkänts på en universell nivå håller jag hårt i de strån som fortfarande gör mig till den jag är.

Jag gick en promenad i vårsolen med leopardleggings och pilotbrillor nynnandes på nånting om en girl med hazel eyes. Vindarna viskade nånting igenkännande samtidigt som luften berättade att våren snart är här.

Förr blev jag impulsiv och hög på livet bland skinnjackor och vårlökar. Jag undrar hur knopparna blommar i år. Jag har ju trots allt inte bara en take-away-kaffe och axelväska att balansera utan även en barnvagn att knuffa på. Det blir fantastiskt. Vintern har varit alldeles för lång igen.

Kaffe- och köksradioinlägg


"Ok, Linda. Att få barn är underbart, helt fantastiskt, alldeles storslaget och du älskar din dotter gränslöst. Men fan vad jobbigt det kan vara att behöva planera toalettbesöken och inte kunna gå en promenad för att hon just idag vaknade på sitt bitchigaste humör. Face it - erat lilla hjärta är precis som ni båda var som barn. Inkännande, bestämda och beroende av kroppsvärme - allra helst från sina föräldrar. Du har nu två val. Antingen är du enkelspårig och idiotisk nog att föra en meningslös kamp som tröttar ut både dig och henne. Eller så får du möta henne där hon befinner sig och ta vara på det som kan tänkas underlätta."

Så gick diskussionen med mitt högre jag när jag bestämde mig för att investera i en active (mindre ryggont) bärsele. Det vore härligt att gå en långpromenad, ta en shoppingtur eller springa in på Ica obehindrat eftersom vagnen rimmar illa med hennes bebisegenskaper. Så innan morgondagens fikabesök tänker jag ge mig ut på stan.

Kreativiteten når oanade höjder


Det är ju helt fantastiskt vad kreativ man tvingas bli när multitaskandet måste bli så ergonomiskt som möjligt. Möblemanget möjliggör svängande höfter och en mini fortsatt sovandes i bärselen. Vilket leder till att jag får lite plugg uträttat, information från fina classmates och alla förblir nöjda.

Hur många tankar far genom huvudet en trött tisdag?

Jag har för tunna strumpbyxor för den här kylan.
Mannen bakom disken är som hämtad ur en Fares Fares-film.
Gott kaffe.
Det där sa hon bra.
Faan, vad det ska sökas problem och mikroanalyseras.
Jaha, hon har en son.
Ingen vill veta vart du köpt din tröja.
Är det verkligen såhär jag ska jobba?
Undra hur han känner - egentligen?
Faan, jag är påväg att bli en Svensson - det här går inte.
Herregud, vad jag älskar den här lilla människan.

I rest my case

Dagens lärdom, aha- och såklartupplevelse: Jag och en av universums storslagna ägnade lunchrasten åt djupa filosofier. Vi skrattade gott när vi insåg att vi spelar på helt olika arenor för stunden. Jag på familjescénen och hon bland dansgolv och trånande blickar. Det vackra i det här är att vår vänskap inte påverkas ett dugg. Tvärtom, nu har vi ännu mer att lära oss av varandra. Riktig vänskap innebär att kärleken och självklarheten finns kvar trots att omständigheterna förändras runt omkring.

Det är måndagseftermiddag och jag har precis tvättat bort sminket, satt upp håret, bytt obekväma strumpbyxor mot leggins och landat i soffan hos min dotter. Hon som numera styr den här borgen med järnhand. I rest my case. Maskerna får falla. Jag har tvingats omprioritera en mängd olika saker som jag från början ställde mig oenig till. Och fan vad jag trivs med det! (Ett fenomen som jag under den där lunchrasten blev hånad över i sann vad-var-det-jag-sa-anda.) Men det finns två punkter jag aldrig viker mig på. Jag ska alltid vara konsten trogen. Och jag ska hinna läsa den här terminen. Och det mina vänner - kommer bli succé.

Victory!

(Den som inte lyckades avläsa ironin i tidigare inlägg kan gladeligen köra upp något i mumindalen, läsa en god bok eller varför inte - skaffa en hög egna barn. Vad som helst men återkom inte hit!)

Mini slog över till låt-gå-ledarskap eller kapitulerade för de övre makterna - svårt att säga vilket. Hon sov sig i alla fall igenom dagens shoppingrunda och skötte sig därmed exemplariskt. Victory! Under kvällen har jag hemmapysslat med henne hängandes på bröstet. Bytt gardiner, vattnat blommor, ställt fram nya lyktor, dansat till Eldkvarn, tagit lite bilder. Ja, allt har varit precis som en vanlig dag i ett vanligt liv. Victory! Ikväll äter vi gott och soffhänger utan onda magar och höga decibell. Resten av helgen bjuder på trevligt sällskap rakt igenom. Victory!



(Smedis! Kolla in overallen. Uggla!)


Tillbaks där allting började

Nu har jag tröttnat på evigt soffhäng, vagnvägran och uppenbar intryckskänslighet (nej, inte jag - mini). Så imorgon efter lite plugg packar jag in oss (och bärselen som back-up) i bilen till närmaste köpcenter. Det får gnällas hur mycket det vill. Livet är hårt ibland. Speciellt när den här mamman ska shoppa, dricka en latte och påbörja projekt: ta-tillbaka-makten-och-återställa-vardagslivet-till-vanlig-ordning.


Vänd dig inte om


Tentan är inskickad och jag kan ägna helgen åt mys och återhämtning. Livet har klart sett ljusare dagar. Jag var otroligt naiv som trodde att allting skulle flyta på naturligt så fort mini var ute. Herregud. Min kropp har inom loppet av en månad gått igenom en dödstöt och gett nytt liv. Samtidigt som hjärta och själ har fått en ny fantastisk person att lära sig förstå och väva in i ett pågående liv. Jag är sliten och går lite på halvfart men tycker att det är helt okej. Ge oss en månad till så flyter allt på - naturligt. Ja, det här skulle kunnat vara en riktig karusellkväll. Om jag inte hade haft 5250 gram kärlek sovandes på armen.

Bland D-droppar och vakna nätter

En inflammation runt ögat
En läkarremiss att jaga fatt på
En hemtenta att smula sönder
Ett dop att planera
Och en bebis i tillväxt- och utvecklingsfas
Det är - precis som det låter


Fil eller flingor?

Vilka otroliga friheter folk tar sig, tänkte jag efter att ha besvarat andra frågan om vilken middagsmeny som gäller för mitt barn när jag vandrar runt i universitetskorridorerna. Ammar du inte? Jaha, får hon ersättning idag då eller? Kära värld. Inte fan frågar jag vad deras barn käkar till frukost. Fil eller flingor? Jag skrattade åt tanken och fortsatte med det jag gör bäst - leva.
Och med risk för att trampa i någons klavér så kan jag avslöja att första prövningen gick bra. Mitt beslut om att spela med två bollar samtidigt känns helt rätt. Nästa kurs är intensivare men jag hoppas kunna stampa takten. Ikväll myser jag lite extra i tvsoffan och pratar lite extra mjukt med hon som sovit sig igenom alla timmar då jag diskuterade integration och etnicitet

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0