A pirates life for me
(Jag är inte migsjälv just nu och jag undrar tyst för mig själv om det är normalt. Jag var alldeles för kavat när jag skrev ner mitt öde där uppe bland molnen. Men vissa stunder är jag precis som vanligt och gör succé på varje självvald teaterscén.)
Jag har gästspelat i skolan idag där jag jobbade förra året. Jag kände en hemtam känsla när bilen rullade in på parkeringen bland välbekanta kullar och skogar fulla av ramslök. Ryktet att jag dansade runt i korridorerna igen skapade höga spekulationer bland eleverna. När jag med ett leende klev ut ur lärarrummet hade jag barn runt både hals och midja. De växer så fort?
"Jag saknar dig, vi borde ha dig som lärare jämt." Det var den vackra delen. Det och ett "Välkommen tillbaka, det är tryggt att lämna över till dig" från lärarna. Sistaklassarna med kepsen på sned och alldeles för mycket attityd kan tyckas mindre charmigt. Men de väcker något stort i mig. Och av någon anledning är det bland dem jag alltid hamnar. Stoppar in en kil. Finner en utmaning i att damma bort tunnelseende.
Jag antar att min socionomutbildning är en väg att gå. Men om jag inte får jobba i skolklasser i framtiden så kommer jag att gå sönder. Jag hör hemma där. Men inte för att följa läroplanen i svenska. Jag har andra ideer. Eller mål. Som jag kommer att nå.
det är tur att du vet vad du vill göra Linda. det är nog inte många som gör det. :)
att du inte är dig själv just nu gör ingenting så länge du vet vad du vill göra. precis som det står skrivet ovanför så är det tur att du vet vad du vill göra, det är inte många som gör det.
saknar dig och dina ord!
♥ kärlek
Du är för fin du, Kameralins.
Kram.
Fina lillefoten. Jag är säker på att du kommer att vara med skolklasser i framtiden, du kommer hitta ett sätt! :) Söndagskram
