KAMERALINS

Jag sitter i soffan - inlindad i en filt. Jag var uppe tidigt och pratade bort några timmar i butiken. Alla småstadsbor vaknar till liv och kryper ur sina hålor så fort solen skiner. Mängder med folk ute idag. Jag tillhör den där 1% som tycker det är jobbigt när folk vaknar och får hybris. Jag tycker om att gå och skrota i min egen takt och få sortera tankar i fred. När vårsolen kommer förväntas alla vara så jävla lyckliga.

Jag har haft en fin helg. Jag är lyckligt lottad som kan ta med kameran ut i naturen och känna marken under fötterna. Och att alltid ha någon vid min sida. Och komma till en underbar familj med dukat bord en fredagkväll. Och ha en chef som verkligen uppskattar varje minut man finns till hands. Och kunna sitta i ett vardagsrum och prata bort en stund med min egen familj en lördageftermiddag. Och veta att det finns människor som tänker på mig. Uppskattar mig.

Ändå tycks jag inte komma i kapp. Jag har problem att hålla farten. Det är lite tabubelagt det där. Att känna sig nere utan specifik anledning. Jag kan helt enkelt inte förklara bort tomheten. Fast, jag har säkert någon anledning som jag själv inte ser. (Exakt samma ord skrevs här. Några dagar senare försvann du utom synhåll. Jag tror jag kände att det låg ett avsked i luften.)