KAMERALINS

Jag har slipat på det här inlägget under hela dagen. Vid ett tillfälle såg tankarna ut såhär. "Jag är tillbaka i skolans café bland kaffemuggar i plast och en doft av parfymfritt skurmedel. Det är för tidigt för rusning. Bara några enstaka bord är fyllda av studenter. Vissa sitter ensamma och ser upptagna ut. Jag brukar trivas med att vara en av dem. Men idag har jag finaste J mitt emot mig. Det är en bra dag."

Vid ett annat tillfälle satt jag på en föreläsning om socialtjänstlagarna och förvånades över bristen på det sunda förnuftet. Den sortens brist borde förbjudas i utvalda klassrum. En tyst tanke. "Linda, be gently. Alla är inte på rätt plats, det vet du så väl."

Därefter har jag tumlat runt som i en virvelvind.  Jag har fått veta att "jag är fenomenal för att jag slår mig fram och lyckas med allt jag gör". Sånt värmer något alldeles kolossalt och jag är övertygad om att jag aldrig är ensam. Nu är jag på väg hem. Till han som köper tulpaner bara för att han vet att jag älskar dem. Där jag målar tavlor som ingen får se och sjunger sånger när ingen sitter bredvid.